I remissdebatten i första kammaren den 17 januari 1940 yttrade sig utrikesminister Günther:

Herr talman! När det från en del håll, nu senast av herr Sandler, har riktats förebråelser mot regeringen för att den skulle visa bristande förståelse inför vissa former av den svenska hjälpen till Finland — jag tänker närmast på frivilligrörelsen — får det nog sägas, att om däri inläggas förebråelser mot regeringen för ljumhet mot Finlandshjälpen som sådan, måste det föreligga något slags missförstånd. Om det är något som hela svenska folket för närvarande är enigt om, så är det väl det, att vi skola göra allt som kan göras för att bispringa det finska folket. Detta är så uppenbart och för övrigt också så pass naturligt, att det skulle vara meningslöst att vilja dölja eller bortförklara det, vare sig för oss själva eller utåt. I vårt svar på den ryska protesten ansågo vi oss därför böra klart utsäga, att det förhåller sig så, ty endast med den utgångspunkten kunde det bliva möjligt att söka förklara vår hållning till den finsk-ryska konflikten. Men det är ju då också givet, att en så enhällig opinion i en livsviktig fråga måste återfinnas inom den nuvarande regeringen, en samlingsregering. Denna Sveriges inställning gentemot Finland måste till och med självklart vara en huvudlinje i regeringens politik, och därav följer återigen, att om det finns kretsar, där man har en annan uppfattning än regeringen om hur Sverige borde hjälpa Finland, så beror det på att samma sak kan te sig annorlunda om man ser den i olika sammanhang. "Finlands sak är vår" — den parollen möter oss dagligen och den finner gensvar i alla svenska hjärtan. Det är inte nödvändigt att utveckla varför det förhåller sig så. Det står klart och tydligt för var och en av oss, att det måste vara så och att Sveriges framtid måste vara i högsta grad beroende av Finlands öde. För svensk utrikespolitik måste denna tankegång, denna överbevisning vara en ledstjärna, som inte får släppas ur sikte.

Men det är inte möjligt att bara styra rak kurs efter denna enda fyrbåk. Det rasar för närvarande två krig i Europa, och det ena innebär inte mindre faror för oss än det andra. Vi ha helt naturligt varit så upptagna av händelserna i Finland att vi blivit mindre lyhörda för vad som sker i samband med stormaktskriget. Det har ju också sett ut som om just ingenting skett — men detta är nog inte helt riktigt, det har hänt mycket, särskilt under de senaste veckorna. Framför allt har atmosfären laddats till det yttersta. De neutrala ha fått erfara detta på många sätt, och det finns ingen möjlighet att ställa i utsikt någon lättnad för den närmast kommande tiden. Tvärtom böra vi göra oss beredda att gå till mötes en tid av ökade påfrestningar. Den skärpning av läget, som alltmera gör sig märkbar och som kan väntas fortgå, ökar icke blott svårigheterna för vår legitima handel, utan även för vårt lands politiska kurs. Det kan icke förnekas, det bör icke fördöljas, att de fastlåsta ställningarna vid västfronten medfört, att vissa farhågor uppstått för att så att säga centrifugala krafter skola göra sig gällande, syftande till krigsskådeplatsens förläggande utanför dessa befästa områden och då till länder, som äro neutrala. Dessa förhållanden kräva även av oss ökad vaksamhet åt alla håll.

Men vilken spänning, som än må hava uppstått mellan de krigförandes fronter, där Sverige och andra neutrala länder kunna sägas befinna sig, så ligger vår utstakade linje därför icke mindre klar framför oss. Den kan angivas utan alla omskrivningar med det så ofta upprepade ordet neutralitet. På den punkten torde den svenska opinionen vara lika enhällig som när det gäller inställningen till Finland. Det borde inte heller utanför våra gränser råda någon tvekan härom, men icke desto mindre förmärkes det dagligen att vår neutrala hållning sättes i fråga än på det ena och än på det andra hållet. Det måste därför om och om igen upprepas, att svenska regeringen ämnar fasthålla vid den strängaste neutralitet. Den ämnar undvika alla åtgärder, som skulle kunna betecknas såsom oneutrala. Den ämnar avvisa alla försök att utifrån kränka vår neutralitet, med hot eller våld eller på annat sätt, och den ämnar icke frångå denna hållning på grund av förespeglingar om några fördelar, omedelbara eller i en obestämd framtid.

Det kan förefalla onödigt att så starkt framhålla detta ännu en gång här inför svenska riksdagen, för vilken det icke innebär något nytt och där en motsatt ståndpunkt inte har framförts. Jag vill också öppet deklarera, att när jag nu gör detta uttalande, så är det i sista hand inte för att riksdagen skall höra det, utan det är i förhoppning, att det skall uppfattas ute i världen och särskilt i de kretsar, där vår politiska hållning sedan någon tid tillbaka varit det stående ämnet för spekulationer av olika slag. Läget är sådant, att det måste förefalla angeläget, att detta säges i den svenska riksdagen och med dess bifall.

I neutraliteten, alltså icke "neutralitetsidioti", icke neutraliteten som självändamål utan som en högst förnuftig neutralitet, som befunnits nödvändig för att bevara vår självständighet, ha vi alltså en annan ledfyr, som vi också måste oavbrutet hålla i sikte. De blindskär, som vi hoppas att den skall rädda oss från, äro inte mindre farliga än de andra. Och därför är det — för att nu återgå till hjälpverksamheten för Finland — som det helt enkelt inte är möjligt att göra allt vad man skulle vilja göra för Finland, utan nödvändigt att hejda sig och överväga vad som kan göras.

Detta gäller också för det understöd, som Finland kan få från andra länder, i den mån det berör Sverige. Men det skall inte avhålla oss från att livligt uppskatta den sympati och det materiella understöd, som kommer Finland till del från alla delar av världen. Särskilt vill jag nämna den starka indignation, som överfallet på Finland framkallat i Amerikas förenta stater, och den stora hjälpsamhet som därifrån visats Finland. Även i vårt land kännes förvissningen om denna det amerikanska folkets inställning till våldsåtgärder mot fredliga, neutrala nationer som ett stöd. Vi förlita oss på att amerikanernas starkt utvecklade rättskänsla även för framtiden skall göra sig gällande och särskilt att den skall kraftigt reagera inför övergrepp mot neutrala länders livsintressen och deras ovedersägliga, otvetydiga rättigheter.
---
Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att lämna någon utförligare utrikespolitisk exposé. Statsministern har redan framfört regeringens syn på det utrikespolitiska läget. Jag har bara velat i anknytning till några uttalanden här under remissdebatten stryka under ett par av de punkter, som förefalla mig vara de viktigaste i vår utrikespolitik för närvarande.

Till slut, herr talman, ber jag få uttrycka min glädje över den anslutning till regeringens utrikespolitik och den förståelse för denna politiks svårigheter, som kommit till uttryck under denna remissdebatt. När jag hörde herr Sandlers anförande, trodde jag några gånger att här skulle en avvikande mening komma att anmälas, men jag hann aldrig riktigt tro det till slut, och när jag efteråt sammanfattade mitt intryck av vad han sade, har jag närmast fått den uppfattningen, att också det var en anslutning till regeringens nuvarande politik. Jag hoppas, att jag icke har missförstått honom. Jag emotser ökade vanskligheter under den tid, som kommer, och för utrikesledningen är det givetvis en förutsättning för styrka att den kan räkna med riksdagens stöd och förståelse.
Källa: Svensk utrikespolitik under andra världskriget. Internationell politik 24, skrifter utgivna av Utrikespolitiska institutet, Kooperativa förbundets bokförlag, Stockholm, 1946.

Till Finland i stormaktspolitik.