Den 13 mars 1940 höll utrikesminister Günther i båda kamrarna följande anförande:

Herr talman! Den för hela Norden så ytterst betydelsefulla nyheten om fred mellan Finland och Ryssland har nått oss i dag. Vi Nordens folk, som hata och avsky kriget, känna i dag som aldrig förr fredens djupa, heliga innebörd. Budskapet om fred kommer visserligen denna gång även som ett sorgebud, därför att freden kostat så mycket blod och framför allt därför att den måst köpas med så tunga offer av vårt broderfolk. Men om någonsin ett folk kämpat sig fram till fred genom ett påtvunget krig med bibehållen ära och rent samvete, så är det Finlands folk i detta krig.

Fredsförhandlingarnas resultat äro ännu inte fullt kända. Därför måste man vänta med att uttala sig om mycket, som är av betydelse här. Men en del kan sägas nu, och till det som både kan och bör sägas höra några förklarande ord om svenska regeringens verksamhet vid förberedelserna till den fred, som nu slutits. Det är så mycket större skäl härtill, som det på vissa håll i utlandet har givits en vanställande och ofta alldeles oriktig framställning av vår insats häri.

Redan från början av kriget förklarade finska regeringen, att den var beredd att återupptaga de avbrutna förhandlingarna om en fredlig uppgörelse. Det är självklart, att vi för vår del sökt understödja den i dess önskningar att finna en förhandlingsbas. Detta såg till en början hopplöst ut, men mot slutet av januari visades också från rysk sida villighet att komma till en uppgörelse. Därefter kunde en viss kontakt åvägabringas, och slutligen kom man så långt, att en finsk delegation avreste till Moskva — med det resultat, som nu föreligger.

Det borde egentligen inte behöva sägas, att svenska regeringen under sin verksamhet som förmedlare noga avhållit sig från allt, som kunnat vara till skada för Finland, men däremot sökt utnyttja alla möjligheter att främja Finlands intressen. Från något håll har det framställts som en ovänlig handling mot Finland redan att till finska regeringen idarebefordra sådana ryska förslag, som icke gärna kunde accepteras å finsk sida. Det är svårt att förstå ett sådant betraktelsesätt. För finska regeringen måste det väl under alla förhållanden ha varit värdefullt att få veta, vilka mål dess fiender uppställt för sig. Att lämna upplysning härom har naturligtvis ingenting att göra med påtryckningar, och så har finska regeringen icke heller fattat saken. Över huvud kan det bestämt förklaras, att inga som helst påtryckningar förekommit från vår sida. Det har varit nödvändigt att hålla finnarna underrättade om de gränser för svenskt bistånd, som olyckliga storpolitiska konstellationer dragit. Denna begränsning må hava varit en besvikelse för finska folket och påverkat dess regerings politik. Men den har icke utnyttjats som påtryckningsmedel för att få till stånd en för Finland ogynnsam fred, och inte heller på annat sätt har det gjorts något försök att inverka på Finlands beslut om krig eller fred. Den hjälp, materiell och annan, som genom svenska regeringens försorg lämnats Finland, har givits i så stor utsträckning, som omständigheterna medgivit. Och aldrig ha härvid uppställts några villkor eller framställts några krav att få påverka Finlands beslut att fortsätta kriget eller att antaga de ena eller andra fredsvillkoren.

Från den tidpunkt, då båda parterna möttes vid förhandlingsbordet, har Sveriges roll som mellanhand givetvis upphört. Det kan konstateras, att de fredsvillkor, som genom vår försorg överbringats från Moskva till Helsingfors, icke voro desamma som innefattas i fredstraktaten. Sålunda har bl. a. som något alldeles nytt tillkommit avträdandet av ett område vid Salla och Kuusamo samt överenskommelsen att bygga en järnväg från Kandalaks till Kemijärvi. Dessa bestämmelser ha sitt givna intresse för oss.

Det bör också framhållas, att den svenska förmedlingen av fredstrevare och förslag ägt rum utan minsta samverkan med någon utomstående makt. Det har insinuerats, att Tyskland skulle utövat ett visst tryck på svenska regeringen i detta sammanhang. Sanningen är, att icke ett ord växlats i saken mellan svenska och tyska regeringarna och att icke heller någon annan regering ens försökt att öva minsta inflytande på den svenska förmedlingen.

Vad som från svensk sida gjorts för att på detta sätt främja en fredlig uppgörelse är emellertid av underordnad betydelse. Sveriges främsta insats ligger, som vi veta, på andra områden. Det svenska folket kan i dag säga sig självt, utan skryt och självförhävelse, att det gjort en verklig kraftansträngning för att bringa Finland så mycket hjälp som det stått i dess förmåga. Finansiellt betyder det, att man ställt till förfogande omkring 400 000 000 kronor i form av lån och gåvor. Sällsynt ogynnsamma världspolitiska förhållanden gjorde det omöjligt att utsträcka denna hjälp till att innefatta direkt militär intervention vare sig för vår egen del eller genom vår medverkan från västmakternas sida. Med sorg i hjärtat, sade vår Konung i sitt budskap för kort tid sedan, måste vi göra klart för oss, att vi icke kunde militärt intervenera. Med sorg i hjärtat ha vi måst inse, att en interventionspolitik med vår medverkan skulle ha kastat oss och troligen hela Norden ut i storkriget, där vi endast hade fått spela rollen av brickor i stormakternas spel, gjorda att offras upp för större och mäktigare intressen än våra egna livsfrågor. Man kan icke av en svensk regering begära, att den med öppna ögon skulle medverka till att flytta kriget mellan Europas stormakter och kanske dess tyngdpunkt till våra landamären. Vad hade Sveriges och Finlands öden då blivit?

På denna punkt torde det råda nära nog enighet i vårt land. Däremot har man i Finland haft svårt att se detta ödesdigra sammanhang mellan de båda krigen. Sveriges och Norges vägran att utsätta Norden för katastrofala risker har missförståtts, som om det endast vore fråga om ett fasthållande till varje pris vid en en gång beslutad neutralitetspolitik. Man har inte velat förstå, att neutraliteten i detta fall varit betingad av övermäktiga omständigheter. Trots att dessa förhållanden vid flera tillfällen klarlades för finska regeringen, blev det till slut tydligt, att endast ett offentligt uttalande i ämnet kunde skingra det farliga missförståndet hos finska folket, att hjälp nog skulle komma från de nordiska länderna eller från västmakterna, så snart man i Sverige och Norge insåg, hur hotande läget var för hela Norden. Sådana uttalanden gjordes därför. Att de framkallade besvikelse hos finska folket är förklarligt, men i verkligheten hade det säkert medfört mycket farligare konsekvenser, om man i Finland fortsatt att föra kriget under falska förutsättningar och i förhoppning om en snar undsättning, som i själva verket icke låg inom möjlighetens gränser.

I fråga om frivillighjälpen ha meningarna tydligen varit delade även i vårt land. Möjligheterna och den reella betydelsen av svensk medverkan på frivillighetens väg bedömas olika. Alla hysa vi den mest uppriktiga förståelse för de unga män, som känt sig manade att sätta in sitt eget liv i Finlands frihetskamp — ja vi inte bara förstå dem, utan vi skänka dem vår djupa respekt och vår varmaste sympati. De ha förvisso inte gjort sin gärning förgäves. De ha också gjort en insats av stor betydelse för sitt eget land. Ty genom att bevisa, att även Sveriges ungdom är mäktig av hänförelse, mod och offervilja, ha de utfört en handling av bestående värde för framtiden.

Å andra sidan bör man också kunna förstå dem, som icke kunnat blunda för den fruktansvärda möjligheten, att de frivilliga, hur många som än anmälde sig, till sist endast skulle bli ett blodsoffer av de bästa inom vår nations ungdom, utan att därigenom kunna åstadkomma något avgörande inflytande på krigets gång. Även denna samvetsbetonade mening i en så allvarlig fråga bör tillerkännas aktning. Ingen har väl för övrigt kunnat tro, att en frivilligkår skulle kunnat genom något trolleri förvandlas till en armé av stormaktsmått med allt vad därtill hör av utrustning och fortlöpande underhåll.

Men det är inte längre tid att tvista om vare sig frivilligfrågan eller annat, som sammanhänger med vår hjälp till Finland. Nu är tiden inne för ny beslutsamhet och nya krafttag på detta område. Finlands återuppbyggande efter förlusterna under kriget och genom freden förestår nu, och det är självklart, att även där måste vi vara med. På denna uppgift måste vi nu inrikta alla krafter, som hittills varit inställda på att bistå vårt broderfolk under kriget. Det kommer att krävas stora uppoffringar av oss även i fortsättningen, men jag tvivlar inte på att svenska folket är villigt att underkasta sig dem. Vi ha lärt oss på ett sätt, som vi icke glömma, hur fast de nordiska folkens öde äro sammanbundna med varandra. Och härav följer också, att dessa folk böra vara redo att mer målmedvetet än tidigare inrikta sin politik på gemensamma livsintressen och att på grundval av de nya erfarenheter, som vunnits, till fördomsfri prövning upptaga frågorna om det nordiska samarbetets stärkande.

Finland sluter nu en fred, som kostar det tunga offer. Men det utgår ur kriget med fullt bevarad självständighet och efter att ha visat sig äga en styrka och motståndskraft, som är en stor politisk tillgång för framtiden. I historien kommer Finlands kamp för sin frihet att lysa klart. Intet folk är i närvarande stund så hedrat och beundrat som det finska. Ärat flyger dess namn över jorden. Vi, dess närmaste grannar, äro de första att deltaga i denna hyllning och de, som göra det uppriktigast.

För vår egen del betyder denna fred en lättnad i en ytterst hotfull situation. Men den betyder på intet sätt, att faran är över. Till följd av Finlands ändrade gränser har vårt läge blivit sämre, allmänt sett, än det var före den rysk-finska konflikten. Det fortsatta stormaktskriget innebär för oss stora risker, som ingalunda försvunnit. Det är en bjudande nödvändighet, att vi göra vårt yttersta för att stärka vår förmåga att möta vad som kan komma att ske. Finland står därvid för oss som ett föredöme. Kunna vi samla oss till samma enighet och okuvliga motstånd mot alla angripare som det finska folket, och det kunna vi om vi vilja, så kunna vi också gå framtiden till mötes med tillförsikt.


Källa: Svensk utrikespolitik under andra världskriget. Internationell politik 24, skrifter utgivna av Utrikespolitiska institutet, Kooperativa förbundets bokförlag, Stockholm, 1946.

Till Finland i stormaktspolitik.