Utrikesminister Günther behandlade den 16 mars 1940 i ett föredrag inför Publicistklubben det läge, som uppstått för Sveriges del på grund av kriget i Finland.

Han framhöll, att den ryska folkoceanen ännu en gång hade svallat upp mot Nordens östkant och slitit till sig ett stycke land. För Sveriges del krävde gränsförskjutningen vid Salla och den planerade järnvägen sitt särskilda beaktande.

Väster ut hade de två allierade stormakterna högljutt betygat Sverige sin onåd. Ehuru utrikesministern icke betvivlade den uppriktiga sympatin i dessa länder för Finland, underströk han, att tanken på att komma detta land till undsättning öppnat perspektiv för de allierade stormakterna, som särskilt slagit an hos det franska folket. Den fastlåsta västfronten var inte populär, och tidningarna talade ju öppet om jakten efter nya slagfält. Dessutom skulle krigets förläggande till Skandinavien bereda tillfälle till en avsnörning av malmexporten till Tyskland. I England hade vågorna även gått höga, men man hade märkt, att engelska folket visat ganska stor förståelse för de nordiska staternas speciella svårigheter. Utrikesministern betonade, att han inte avsett något klander mot västmakterna med vad han sagt om deras önskemål i samband med finska kriget.

I fortsättningen av sitt föredrag gav utrikesministern en del ytterligare uppgifter om vad som förekommit under den förmedlingsaktion, som ägt rum från svensk sida.

Den 29 januari meddelade ryssarna i en not, att de icke i princip motsatte sig att träffa en uppgörelse med regeringen Ryti—Tanner. Denna regering borde emellertid framlägga ett förslag till förhandlingsbas, och för att kunna accepteras måste detta innefatta alla de ryska kraven från i höstas, varjämte ryssarna nu fordrade ytterligare garantier.

Vid denna tidpunkt hade alla här i landet trott, att striden gällde hela Finlands existens. Kuusinen-regeringen var erkänd i Moskva som Finlands enda lagliga regering. Skulle svenska regeringen ha vägrat att överlämna den ryska noten till Finland, något så absurt kunde väl ingen påstå. Det finska svaret blev ett förslag att uppta förhandlingar på basis av vad som från finsk sida medgivits före krigsutbrottet. Och ryssarna hade därefter förklarat, att detta icke kunde godtagas. Så småningom kom man emellertid fram till något mer preciserade krav från Sovjetregeringens sida.

På detta förslag hade finnarna rest till Moskva, och vad därefter tillkommer hade svenska regeringen ingenting att göra med. Under de samtal, som ägt rum, hade svenska regeringen icke underlåtit att bringa till Sovjet regeringens kännedom, att den riskerade svensk intervention, därest en uppgörelse inte kunde träffas.

Utrikesministern berörde härefter frågan om den direkta svenska interventionen. Det har sagts, att orsaken till den avböjande hållning, regeringen intagit, varit ett ingripande från tysk sida, men samtidigt hade det uttalats tvivel på att Tyskland verkligen skulle ingripit även om svenska armén sänts till Finland. I detta hänseende var det till fyllest att fastslå att svenska regeringen var fullt övertygad om att ett uppträdande av västmaktstrupper i vårt land måste draga med sig att kriget skulle förflyttas till Sverige och vårt folk sålunda indragas i kriget. Tyskland skulle ej i lugn kunna se på medan engelska och franska trupper etablerade sig i Norden, avskuro malmtillförseln och förberedde en offensiv mot Tyskland. Lika klart var det att västmakterna hade kommit till Sverige om svenska armén ryckt in i Finland. Var och en kunde i dessa dagar förstå vilket ofantligt intresse särskilt Frankrike tillmätt möjligheten av en nord front mot Tyskland. Om Sverige och Finland varit inbegripna i ett gemensamt krig skulle dessa länder för sitt förseende med krigs förnödenheter och annan materiel, blivit beroende av västmakterna och säkerligen även snart behövt deras direkta hjälp.

Att låta västmaktstrupper passera genom Sverige till Finland hade tydligen ännu mera omedelbart haft samma effekt.

Utrikesministern berörde härefter frågan om ett försvarsförbund mellan de nordiska länderna eller kanske snarare mellan Sverige, Norge och Finland. Tanner hade i detta ärende gjort en förfrågan till de svenska och norska regeringarna och sedan dessa svarat jakande på begäran om undersökning överenskoms att offentliggörande skulle ske först på finskt håll och att han i Helsingfors skulle bestämma tidpunkten härför.

Det är givet att frågan om ett försvarsförbund är en ytterst komplicerad sak, som noga måste genomtänkas i avseende på form, innehåll och räckvidd. Den utlovade undersökningen är för övrigt redan inledd för Sveriges vidkommande.

(Tidningsreferat) "Social-Demokraten"


Källa: Svensk utrikespolitik under andra världskriget. Internationell politik 24, skrifter utgivna av Utrikespolitiska institutet, Kooperativa förbundets bokförlag, Stockholm, 1946.

Till Finland i stormaktspolitik.