Kronprinsens av Sverige tal den 23 mars 1940.

HOS INGEN av oss alla, som bygga och bo i Sveriges land, komma någonsin de skakande intrycken av det 3 månaders krig, som så hjältemodigt utkämpats av vårt broderfolk Finland att ens i minsta mån försvagas. Den 30 november 1939 var dess början. Det är ej mer än 10 dagar sedan dess slut, den 13 mars 1940. Allt, som därmed står i sammanhang, är ristat med eldskrift i våra hjärtan. På århundraden har väl ej den svenska folksjälen skakats så djupt som nu.

Freden i öster - sådan den nu är - är numera ett faktum. Det tyckes mig då, att det enda riktiga vi kunna göra, det är att blicka framåt, att anspänna all vår andliga och kroppsliga energi för att fullfölja våra uppgifter såsom enskilda människor och såsom folk. En av våra stora uppgifter är utan tvivel att hjälpa Finland.

Det hårda fredsslutet var knappast ingånget, förrän Finlands modiga folk - ett föredöme för andra - vände blicken mot framtiden, började omställa sin under kriget glansfullt hävdade, sega energi för återuppbyggandets tålamodsprövande värv. Vilken överväldigande stor uppgift! Städer sönderslagna, byar brända, gårdar och kommunikationsmedel förstörda. Husdjur och husgeråd förlorade. Och det värsta av allt, viktiga landsdelar förlorade, ungdom i sin bästa ålder, familjeförsörjare, ja även kvinnor, barn och åldringar, skördade av döden, många dömda till krymplingens, den arbetsoförmögnes bittra lott. Och därtill detta jätteproblem, att finna nya hem, nya uppgifter, för hundratusentals medborgare från de förlorade områdena.

Säkert kommer Finlands folk att visa oss andra, huru man löser sådana svårigheter. Men Finland behöver hjälp. Det har rättighet att vänta hjälp, så sant som mänskligt mod, viljestyrka och lugn förtröstan äro egenskaper, som hos människor måste framlocka en obetvinglig vilja och lust att hjälpa.

Denna vilja har hos oss i Sverige under kriget tagit sig uttryck av sådana mått, som förut varit helt okända här i landet. Och ändå ha vi som frändefolk och medmänniskor skyldighet att hålla ut i vårt hjälparbete. Därför: fram hela Sveriges folk för ny hjälp till Finland! Tag nya krafttag för hjälpverksamhet och insamlingsarbete! Långt ifrån att slappas av, måste detta arbete nu bli intensivare än någonsin, offervilligheten större än någonsin, givandets glädje kännas större än någonsin!

Under senast förflutna vecka har undersökts vad som lämpligen borde göras, för att vårt hjälpverk för Finland må organiseras så väl och så effektivt som möjligt. Resultatet är att k.m:t nu tillsatt en "Rikskommitté för Finland", där jag fått det ansvarsfulla uppdraget att vara ordförande, och som i övrigt består av: överståthållare Nothin, fru Maja Sandler, f. d. generaldirektör Malm, direktör Hèrnod och redaktör Casparsson.

Rikskommitténs uppgift är att säkerställa och befordra samarbetet mellan de organisationer, som verka för Finland, så att splittring och dubbelarbete undvikas. Senare, efter det överläggningar ägt rum med vederbörande finska och svenska myndigheter och organisationer, kommer att lämnas närmare redogörelse för våra arbetsuppgifter och vad därmed äger samband. Redan nu bör dock omnämnas, att Centrala Finlandshjälpen, vilken nu kommer att själv avveckla sin penninginsamlande verksamhet, däremot fortsätter med sina sociala uppgifter. Insamlingen av penningar koncentreras hädanefter till Nationalinsamlingen. Den nya Rikskommittén kommer däremot att i samråd med de finska myndigheterna besluta om medlens användning, där de bäst behövas, varvid givetvis all hänsyn tages därtill, att pengarna gå till de ändamål, för vilka de givits.

Och nu ännu en gång: alla fram för det gemensamma målet! Nya krafttag behövas! Ingen får svika! Från Finland ljuder i dessa dagar det trosvissa ordet: "vi skola bygga upp vårt land igen". Och från denna sidan Östersjön vilja vi enstämmigt svara: "Vi skola hjälpa eder så långt vi det förmå".


Publicerats i boken "FINLAND landet som kämpade". Utgivare: Itsenäisyyden Liitto/Självständighetsförbund, Helsinki, Finland. Tryckt i Stockholm, 1940.

Till början.
Tillbaka till innehållet.