Vixere fortes ante Agamemnona
                        Multi, sed omnes illacrymabiles
                        Urgentur, ignotique longa
                        Nocte.

                                 HORATIUS.

Ack! skall jag, svanen lik, mitt öde mig påminna?
Ja, sångmö! sjung, som han, hvad snart oss förestår.
Se glömskans mulna flod med tysta böljor rinna,
                    Och skölja tidens spår.

Förgäfves sig din blick till minnets tempel höjer, 
Med hjeltars vapen prydt, och stora skalders namn: 
Än några sekler blott, och långsamt det sig böjer
                    Mot glömskans djupa famn.

Långt förr än lagern hann, Homér! din hjessa kröna, 
Har jorden hjeltar ägt, och de en värdig sång;
Nu alla glömskans rof! - Du och Achill få röna
                    Densamma lott en gång.

O ärelystnans slaf! hvad fåfängt hopp dig gläder! 
De stoder Cesar fick, i öknar ramlat kull.
Nej! himmelskt lycklig den, på dygdens bana träder
                    För dygdens egen skull.

Dygd! höga känsla! dygd! att mig ej menskor minnas; 
Men måtte jag en gång få kunna göra godt!
Det är tyranners graf, på hvilken marmor finnas;
                    På dygdens - mossa blott.

J ynglingar, som nu i Gustafs fotspår striden!
Begär till menskors väl och fosterlandets röst,
Långt mer än lagerns prakt, långt mer än pyramiden,
                    Upplifve edra bröst.

Hvart? kring ett blodfullt haf skall jag hans vålnad söka? 
Har jorden gömt hans stoft för fasor och besvär?
Nej! uti etherns rymd, att stjernors antal öka,
                    Se Hogenhusen är.
								
Hur eldas nu mitt bröst! J hjeltar! till hans ära 
Jag helga lyran tar, som bard, och Svensk, och fri. 
Att sjunga stora män, åt dem att offer bära,
                    Är deras like bli.

Men båta sång och mod? - O mer än hårda öden! 
En gång, en gång får dygd med brottet lika del;
Och glömskans svarta moln kring grafven breds, se’n
döden
                    Slöt lifvets sorgespel.

Tyranners vilda brott på ryktets vingar fara,
Och hämden deras namn till seklers afsky dömt.
Så, Christiern! äfven ditt skall glömskan länge spara,
                    Då Yngves re’n är glömdt.

Du mina fäders jord! j dygder, och du ära! 
Och ömma mensklighet!... ack! hjertats majestät! 
På edert altare hvi skall jag lagrar skära,
                    Då glömskan slukar det?

Jo! fast en Gud ej fanns. - O mina, glömda fäder! 
Jag trampar edert stoft, välgörande mot mig.
Det ropar: Yngling, hör! den jord, du re’n beträder,
                    Jag odlat har för dig.


Du skulle, jordens barn! din skapare förglömma, 
Om åskor, haf och storm ej röto: här är Gud! 
Ack! vid de rika regn, som, då du sofver, strömma,
                    Förgäter du hans bud.

Sprid, nattens majestät, kring mina vänners grifter, 
Ditt sorgsna sken nu sprid! Jag helgar dem min sång: 
Här prunkar marmorn ej med stolta öfverskrifter,
                    Hit hjertat för min gång.

Ack! af en lutad gran, i vinterns stormar bruten, 
En skalle skyddas här bland få och multna ben. 
Af jordens öppna barm, hur ligger du förskjuten,
                    Och hvit af solens sken.

Törhända, korpars rof! din moder du bedröfvat.
Nej, min Orest det är: han, som ogjort usla godt. 
Han... Mensklighet, hvad blygd! för dygder han utöfvat
                    En handfull mull ej fått.

Välgerningen förglöms och henne otack följer; 
Men ingen ångre sig... Man gjort ju godt ändå. 
Välsignadt du, o träd! du dessa ben fördöljer:
                    Din telning frodas må.

Dock, hvarför vänners stoft med tårar fruktlöst väta? 
I evighetens natt man mer ej drömma får.
De redan mig förglömt... Så måste jag förgäta
                    Den än mig återstår.

Min lagerkrönta graf af dig, min trogna maka,
En helig midnattsstund, ack! snart besökas skall:
Då älskas du ej mer! dig qvalets stormar skaka;
                    Men jag är döf och kall.

Så hasta, svarta våg! hur lugnt, förglömd att vara, 
Förgäta oförrätt, sig sjelf och ödets brott;
Dock! om det möjligt är, hos mig en känsla spara
                    För dem, som gjort mig godt.

Hvi dessa vålnader i nattens hemska stunder?
Än för dem hämdens blixt, att störa mördarns ro; 
Än drifver kärlek dem, att sväfva ner i lunder,
                    Som dufvan kring sitt bo.

Om öfver detta klot, der brott och dygder blandas, 
Min skugga irra skall, stum, saknande och rädd, 
Må i en vestanflägt välsignelser jag andas
                    Ikring en uslings bädd.

Men, glömska! sig din makt mer vidt än hafvet sträcker: 
Ett torn, af irrbloss lyst, i Mälarns nejder står.
Dess hvalf välgörande en dårars hop betäcker;
                    Bland dem, se Elma går.

Utaf sin älskare hon grymt bedragen blifvit,
Och svept i glömskans moln sig lycklig tror ännu. 
O! du, som all din tid åt vetenskaper gifvit,
                    Mer säll är hon, än du.

Gud! öfver glömskans haf din blick omätlig brinner. 
Du varit och du är... men kaos öppnat sig,
Och himlarne förgås, och allt ditt verk försvinner,
                    Och allt förgäter dig.

Nej! jag af Gud en del. Mitt upphof och min ära! 
Du ropade mig fram ur glömskan, för att bli;
Och nu jag hennes rof? ... jag skall dig offer bära,
                    Jag evig är och fri.

Bengt Lidner, född 16.3.1757 i Göteborg, d. 3.1.1793 i Stockholm. Föräldrar: organist Olof Liedner och Elisabeth Boëthius. Maka: Jaquette (Eva Jakobina) Hastfer (1753-1822) från Åbotrakten. Glömskan är skrivet år 1789.

Se också C.G. Estlanders artikel "Om Lidners Finska resa" i Finsk Tidskrift för Vitterhet, Vetenskap, Konst och Politik. 1877. Förra halfåret, ss. 24-37.

Tillbaka till Möllersvärd (på finska)