V. M. Molotov: Om Sovjetunionens utrikespolitik. Stockholm 1940. Arbetarkulturs förlag [broschyr]

Rapport om regeringens utrikespolitik

av ordföranden för folkkommissariernas råd och folkkommissarien för utrikes angelägenheter, kamrat V. M. Molotov på Sovjetunionens första Högsta Sovjets sjätte sessions sammanträde den 29 mars 1940.

Kamrater deputerade!

    Sedan Högsta Sovjetens senaste session har det gått fem månader. Under denna korta period har det försiggått händelser av den allra största betydelse för de internationella förhållandenas utveckling. I detta sammanhang måste man på Högsta Sovjetens nuvarande session betrakta de frågor, som hör till vår utrikespolitik.

    De senaste händelserna i det internationella livet måste man framförallt betrakta i belysning av det krig, som utbröt i Central-Europa i höstas. I kriget mellan det engelsk-franska blocket och Tyskland har det hittills inte förekommit några större slag, det har begränsats till enskilda sammandrabbningar huvudsakligen på sjön men också i luften. Det är dock bekant, att Tysklands strävanden till fred, vilka kommit till uttryck så sent som i slutet av förra året, blivit avvisade av Englands och Frankrikes regeringar, och av denna anledning har förberedelserna för krigets utbredning från båda sidor ytterligare skärpts.

    Tyskland, som under den senaste tiden omfattar inemot 80 miljoner tyskar och fört några grannstater under sitt välde samt på många sätt stärkt sitt militära läge, blev som synes en farlig konkurrent till de främsta imperialistiska makterna i Europa — England och Frankrike. Därför förklarade de Tyskland krig under förevändning att uppfylla sina förpliktelser gentemot Polen. Nu framstår det särskilt klart, hur avlägsna dessa stormaktsregeringars verkliga mål är frän intressena att försvara det sönderfallna Polen eller Tjeckoslovakien. Detta framgår redan därav, att Englands och Frankrikes regeringar förkunnar Tysklands krossande och sönderdelning vara deras mål i detta krig, även om dessa mål inför folkmassorna alltjämt beslöjas med paroller om försvar av de ”demokratiska” länderna och de små folkens ”rättigheter”.

    Eftersom Sovjetunionen inte ville understödja England och Frankrike vid genomförandet av deras imperialistiska politik gentemot Tyskland, så skärptes deras fientliga inställning gentemot Sovjetunionen ännu mera, vilket påtagligt åskådliggör hur djupt rotade klassynpunkterna är i imperialisternas fientliga politik mot den socialistiska staten. Det krig som utbröt i Finland var också de engelsk-franska imperialisterna beredda att taga till utgångspunkt för ett krig mot Sovjetunionen, varvid de för detta ändamål inte endast ville utnyttja Finland utan också de skandinaviska länderna — Sverge och Norge.

     Sovjetunionens inställning till det krig, som pågår i Europa, är bekant. Sovjetunionens från början till slut fredsvänliga utrikespolitik har även här blivit till fullo ådagalagd. Sovjetunionen förklarade omedelbart att den intager en neutral inställning och har sedan oböjligt genomfört denna politik under hela den förflutna perioden.

    Den tvära vändningen till det bättre i förhållandena mellan Sovjetunionen och Tyskland kom till uttryck i det icke-angreppsavtal, som undertecknades i augusti förra året. Dessa nya, goda förbindelser mellan Sovjetunionen och Tyskland ställdes på prov i samband med händelserna i före detta Polen och bevisade tillräckligt sin hållbarhet. Den redan då, i höstas, förutsedda utvecklingen av de ekonomiska förbindelserna kom till konkret uttryck redan genom de i augusti 1939 och därefter i februari 1940 träffade handelsöverenskommelserna. Varuomsättningen mellan Tyskland och Sovjetunionen har börjat ökas på grundval av ömsesidiga ekonomiska fördelar och det finns grund för deras fortsatta utveckling.

    Våra relationer med England och Frankrike har gestaltat sig något annorlunda. Eftersom Sovjetunionen inte önskade bli ett verktyg åt de engelsk-franska imperialisterna i deras kamp mot Tyskland om världshegemonin, har vi för varje steg stött på den djupa fientligheten i deras politik gentemot vårt land. Längst har denna sak drivits i Finlands-frågan, till vilken jag återkommer senare. Men under de senaste månaderna har det också givits många andra bevis på fientlighet i den franska och engelska politiken gentemot Sovjetunionen.

    Det räcker att hänvisa till, att de franska myndigheterna inte kunde finna på något slugare än att för två månader sedan sätta igång en polisrazzia mot vår handelsrepresentation i Paris. Den i handelsrepresentationen företagna undersökningen gav trots all åstundan att söka gräl inga som helst resultat. Den endast skandaliserade upphovsmännen till detta fräcka dåd och bevisade att det inte fanns någon som helst verklig anledning till denna gentemot vårt land fientliga handling. Som framgår av omständigheterna i samband med återkallandet av vårt befullmäktigade sändebud i Frankrike, kamrat Suritz, söker franska regeringen konstlade förevändningar för att framhålla sin ovänskap gentemot Sovjetunionen. För att det skall stå klart, att Sovjetunionen inte har större intresse än Frankrike av förbindelserna mellan de båda länderna, återkallade vi kamrat Suritz från posten som befullmäktigat sändebud i Frankrike.

    Eller låt oss ta sådana exempel på gentemot Sovjetunionen fientliga handlingar som att engelska krigsfartyg i Fjärran östern kapat två av våra ångare, som gick till Vladivostok med varor, vilka vi köpt i Amerika och Kina. Om man till detta fogar sådana fakta, som Englands vägran att effektuera våra gamla beställningar av maskiner.

    För vår industri, beslagtagandet av penningsummor från vår handelsrepresentation i Frankrike och mycket annat, så framstår de engelsk a och franska myndigheternas fientliga handlingssätt gentemot Sovjetunionen ännu tydligare.

    Man har försökt att rättfärdiga dessa gentemot vår utrikeshandel fientliga handlingar med att vi genom vår handel med Tyskland hjälper detta land i kriget mot England och Frankrike. Man kan lätt övertyga sig om, att dessa argument inte är värda ett ruttet lingon. Man kan bara jämföra Sovjetunionen med t. ex. Rumänien. Det är bekant att hälften av Rumäniens hela handelsomsättning med utlandet utgöres av handel med Tyskland, varvid Rumänien exporterar många gånger större del av sin nationalproduktion till Tyskland, t. ex. i fråga om sådana viktiga varor som oljeprodukter och spannmål, än den del av Sovjetunionens nationalproduktion, som vi exporterar till Tyskland. Gentemot Rumänien tillgriper Englands och Frankrikes regeringar i alla fall inga fientliga handlingar och anser det inte möjligt att av Rumänien kräva att handeln med Tyskland inställes. Till Sovjetunionen är inställningen en helt annan. Följaktligen får de fientliga handlingarna gentemot Sovjetunionen från Englands och Frankrikes sida icke sin förklaring i handeln mellan Sovjetunionen och Tyskland utan däri, att de engelsk-franska styrande kretsarna misstog sig i sin beräkning att utnyttja vårt land för kriget mot Tyskland och att de på grund därav för en hämndpolitik mot Sovjetunionen.

    Det är nödvändigt att tillägga att alla dessa fientliga handlingar begåtts av England och Frankrike, trots att Sovjetunionen hittills icke företagit sig några som helst ovänliga handlingar gentemot dessa länder. De fantastiska planer, som tillskrivits Sovjetunionen, om något slags fälttåg av Röda Armén ”mot Indien”, ”i Orienten” o. s. v. är så uppenbart absurda, att endast personer, som alldeles tappat förståndet, kan sätta tro till en sådan dum rappakalja. (Skratt.) Det rör sig naturligtvis inte om detta. Det rör sig tydligen om, att den neutralitetspolitik, som Sovjetunionen genomför, inte faller de styrande engelsk-franska kretsarna i smaken. Dessutom tycks deras nerver inte befinna sig i bästa ordning. (Skratt.) De vill påtvinga oss en annan politik, en politik av fiendskap och krig med Tyskland, en politik som gav dem möjlighet att begagna Sovjetunionen för imperialistiska syften. Det är på tiden att dessa herrar lär sig inse att Sovjetunionen aldrig varit och aldrig kommer att bli ett verktyg för andras politik, att Sovjetunionen alltid fört och alltid kommer att föra sin egen politik utan att taga hänsyn till, om detta behagar herrarna i andra länder eller inte. (Kraftiga, långvariga applåder.)

    Jag övergår till den finländska frågan.

    Vari låg innebörden av det krig, som försiggått i Finland under de sistförflutna något över tre månaderna? Ni vet, att innebörden av dessa händelser gick ut på att trygga säkerheten för Sovjetunionens nordvästra gräns och framförallt att trygga Leningrads säkerhet.

    Under oktober och november i fjol förde sovjetregeringen förhandlingar med den finländska regeringen om förslag, vilkas förverkligande vi i nuvarande allt mera upphettade internationella situation ansåg vara absolut ofrånkomliga och omöjliga att uppskjuta med hänsyn till tryggandet av landets och särskilt Leningrads säkerhet. Dessa förhandlingar gav inga resultat, på grund av den ovänskapliga inställning, som de finländska representanterna intog. Frågans lösning förflyttades till slagfältet. Man kan vara övertygad om, att om det inte funnits yttre inflytanden över Finland, om inte Finland från några staters sida blivit så mycket upphetsat till en mot Sovjetunionen fientlig politik, så hade Sovjetunionen och Finland redan i höstas nått en fredlig överenskommelse med varandra och kriget hade undgåtts. Men trots att sovjetregeringen prutade av på sina önskemål till det minsta möjliga, så lyckades inte lösningen av frågan på diplomatisk väg.

    Nu när krigsoperationerna i Finland avslutats och fredsfördraget mellan Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och Republiken Finland undertecknats, bör och kan man bedöma betydelsen av kriget i Finland på grundval av obestridliga fakta. Och dessa fakta talar sitt eget tydliga språk. Dessa fakta säger oss, att de finska myndigheterna i närheten av Leningrad, på hela Karelska näset intill ett djup av 50 till 60 kilometer anlagt talrika och mäktiga militära befästningar av armerad betong samt av jord och granit, försedda med artilleri och kulsprutor. Dessa befästningars antal uppgick till många hundra. Dessa militära befästningar, särskilt de som anlagts av armerad betong, vilka hade en betydande militär styrka, var förenade med underjordiska gångar, omgivna av speciella tankfällor och stridsvagnshinder av granit och dessutom försvarade av talrika minfält. De utgjorde i sin helhet den så kallade ”Mannerheimlinjen”, vilken anlagts under ledning av vederbörliga utländska experter efter mönster från Maginotoch Sigfriedlinjerna. Det förtjänar antecknas, att dessa befästningar intill våra dagar ansågs vara ointagliga, d. v. s. sådana som hittills inte en enda armé kunnat bryta igenom. Det förtjänar också antecknas, att de finska militärmyndigheterna i förväg bemödat sig om att förvandla varje liten by i dessa områden till en befäst punkt, försedd med vapen, radioantenner, bensinlager o. s. v. På många ställen i södra och östra Finland hade ända fram till vår gräns förts strategiska järnvägar och landsvägar, som inte hade någon som helst ekonomisk betydelse.

    Kort sagt, krigsoperationerna i Finland visade, att Finland och framför allt Karelska näset redan 1939 hunnit förvandlas till en färdig militär utfallsport för tredje makters anfall mot Sovjetunionen, mot Leningrad.

    Obestridliga fakta visade, att den finländska politikens fientlighet, med vilken vi kolliderade i höstas, inte var tillfällig. Mot Sovjetunionen fientliga krafter förberedde mot vårt land och framförallt mot Leningrad en militär utfallsport i Finland, vilken i händelse av vissa, för Sovjetunionen ogynnsamma utrikespolitiska förhållanden skulle komma att spela sin roll i de planer, som uppgjorts av imperialisternas sovjetfientliga krafter och deras bundsförvanter i Finland.

    Röda armén har inte endast genombrutit ”Mannerheimlinjen” och därmed höljt sig med ära såsom den första armé, vilken under de svåraste betingelser banat sig väg genom en stor mäktig zon av fullt moderna militära befästningar. — Röda armén har tillsammans med Röda Flottan inte endast betvingat den finländska militära utfallsporten, som förberetts för anfall mot Leningrad, utan den har också likviderat vissa sovjetfientliga planer, som under de senaste åren ömt omhuldats av en del ”tredje” länder. (Långvariga applåder.)

    Hur långt fiendeskapen till vårt land nått i de styrande och militära kretsarna i Finland, som förberett en militär utfallsport mot Sovjetunionen, framgår även av talrika fall av fruktansvärt barbari och grymhet av vitfinnarna mot rödarmister, som sårats eller fa lit i fångenskap. När finnarna t. ex. på en plats norr om Ladoga omringade våra underjordiska fältlasarett med 120 svårt sårade blev de allesammans dödade, en del brändes, andra återfanns med sönderslagna huvuden och de övriga nedstuckna eller nedskjutna. Trots att de hade dödsbringande sår, hade en stor del av dem som fallit här såväl som på andra ställen, skottsår i huvudet och märken efter kolvslag och en del av dem som dödats med skjutvapen hade knivsår, som tillfogats med finska dolkar i ansiktet. På en del av de funna liken hade huvudena huggits av, men dessa kunde man inte finna. Den kvinnliga sjukvårdspersonalen, som fallit i händerna på vitfinnarna hade utsatts för alldeles särskild misshandel och otrolig grymhet. I en del fall hade de mördades lik ställts vid trädstammarna med fötterna uppåt. Allt detta barbari och alla dessa outsägliga grymheter är av de finländska vitgardisternas politik, som gått ut på att hos sitt folk utlösa hat mot vårt land.

    Så ser de ut, de finska försvararna av ”västerlandets civilisation”.

    Det är inte svårt att se, att kriget i Finland inte bara var en enkel sammandrabbning med finska trupper. Nej, här var saken mera komplicerad. Här försiggick en sammandrabbning av våra trupper inte endast med finska trupper utan med imperialisternas förenade krafter från en rad länder, såsom England, Frankrike o. s. v., vilka hjälpte den finländska bourgeoisin med alla slags vapen, särskilt med artilleri och flygmaskiner, men också med sitt folk under skylten ”frivilliga”, med sitt guld och alla slags leveranser, med sin hetsagitation i hela världen för att på alla sätt underblåsa kriget mot Sovjetunionen. Det bör tilläggas, att man i sovjetfiendernas ursinniga tjut hela tiden kunde urskilja de gälla rösterna av andra internationalens prostituerade socialister (munterhet i salen), alla dessa Attlee och Blum, Citrine och Jouhaux, Tranmæl, Höglund m. fl. — dessa kapitalets lakejer, som konsekvent sålt sig till krigsanstiftarna.

    I sitt tal den 19 mars i underhuset begränsade sig Chamberlain icke endast till att uttrycka sitt djupa beklagande över att det icke lyckats att förhindra krigets avslutande i Finland och vände därmed inför hela världen ut och in på sin ”fredsälskande imperialistiska själ” (skratt), utan han avlade också rapport om och hur just de engelska imperialisterna strävat efter att medverka till att kriget i Finland mot Sovjetunionen blossade upp. Chamberlain läste upp en lista över krigsmaterial, som blivit utlovade och avsända till Finland: 152 flygmaskiner var utlovade, 101 levererade ; 223 kanoner utlovade, 114 levererade; 297.000 projektiler utlovade, 185.000 levererade; 100 Wickerskanoner utlovade, 100 levererade; 20.700 flygbomber utlovade, 15.700 levererade ; 20.000 antitanksminor utlovade, 10.000 levererade; o. s. v. Chamberlain avhöll sig inte heller från att berätta om att ”förberedelserna för avsändandet av expeditionskårer förts med den största skyndsamhet och att en expeditionskår på 100.000 man var redo att avgå i början av mars — två månader före det datum som Mannerheim fastställt för deras ankomst till Finland

    Dessa trupper skulle inte bli de sista”.

    Så ser en ”fredsälskande” engelsk imperialist ut i verkligheten enligt hans egna bekännelser.

    Beträffande Frankrike, så har därifrån enligt meddelanden i franska pressen till Finland avsänts 179 flygplan, 472 kanoner, 795.000 projektiler, 5.100 kulsprutor, 200.000 handgranater o. s. v. Den 11 mars förklarade dåvarande franske konseljpresidenten Daladier i deputeradekammaren, att ”Frankrike ställt sig i spetsen för de länder, som kommit överens att sända krigsmateriel till Finland och att framförallt Frankrike på Helsingfors begäran just sänt Finland ultramoderna bombplan.” Daladier förklarade att ”en expeditionskår franska trupper sedan den 26 februari varit beväpnad och beredd. En stor mängd fartyg ligger färdiga att avsändas från stora hamnar i Engelska kanalen och på Atlantkusten”. Daladier förklarade vidare att de allierade ”kommer Finland till hjälp med alla utlovade styrkor”.

    Dessa mot Sovjetunionen fientliga uttalanden av Daladier talar för sig själva. Det är heller inte nödvändigt att uppehålla sig vid dessa fientliga uttalanden efter som de tydligen inte är frukten av en fullt nykter tankegång. (Munterhet i salen).

    Det lönar sig även att påminna om Sverges deltagande i finska kriget. Enligt ett meddelande som gått genom hela svenska pressen har Sverge till Finlands förfogande under kriget mot Sovjetunionen ställt ”ett visst antal flygplan, vilka utgjorde omkring en femtedel av de dåvarande svenska luftstridskrafterna”. Enligt den svenska krigsministerns uttalanden har finnarna från Sverge fått 84.000 gevär, 575 kulsprutor, över 300 artilleripjäser, 300.000 granater och 50 miljoner patroner. Allt detta materiel var enligt ministerns uttalande av allra modernaste slag.

    Inte heller Italien har avhållit sig från att underblåsa ¡kriget i Finland. Italien sände t. ex. 50 krigsplan till Finland.

    Finland krigshjälp kom också från så hängivna ”fredsälskare” som Amerikas Förenta Stater. (Allmänt skratt).

    Det sammanlagda antalet av olika slags rustningsföremål, som sänts till Finland från andra länder endast under den tid som kriget pågick, uppgår enligt ofullständiga uppgifter till inte mindre än 350 flygplan, uppemot 1.500 artilleripjäser, över 6.000 kulsprutor, nära 100.000 gevär, 650.000 handgranater, 21/2 miljon projektiler, 160 miljoner patroner och ännu en hel mängd annat.

    Det behövs inte anföras flera fakta för att bevisa, att det i Finland inte endast var fråga om en enkel sammandrabbning mellan oss och finska trupper utan om en sammandrabbning med förenade styrkor från en rad av de imperialistiska länder, som är fientligast inställda mot Sovjetunionen. Genom att krossa dessa fiendernas förenade krafter har Röda armén och Röda flottan skrivit ett nytt ärofullt blad i sin historia och visat att i vårt folk finns en outsinlig källa av mod, självuppoffring och heroism (stormande applåder).

    Kriget i Finland har både av oss och av finnarna krävt stora offer. Enligt vår generalstabs beräkningar uppgår på vår sida antalet fallna tillsammans med dem som dött av erhållna sår till 48.745 personer, d. v. s. något mindre än 49.000 personer, och antalet sårade till 158.863 personer. Å den finska sidan göres försök att förminska deras offer, men finnarnas offer är betydligt större än våra. Enligt vår generalstabs minimiberäkningar uppgår antalet dödade hos finnarna till inte mindre än 60.000, häri inte inräknat de som dött av sina sår, och antalet särade till inte mindre än 250.000 personer. Om man utgår ifrån att den finska arméns storlek uppgick till inte mindre än 600.000 man, så kan man sålunda fastställa, att finska armén förlorat mer än hälften av sin styrka i dödade och sårade.

    Sådana är fakta.

    Det återstår frågan varför de styrande kretsarna i England och Frankrike samt även i en del andra länder dock så aktivt deltog i detta krig på Finlands sida mot Sovjetunionen. Det är känt att Englands och Frankrikes regeringar gjorde förtvivlade ansträngningar att förhindra krigets avslutande och fredens återupprättande i Finland, trots att de inte var bundna av några som helst förpliktelser gentemot Finland. Det är också känt, att Frankrike på sin tid inte kom  Tjeckoslovakien till hjälp, trots att det existerade en ömsesidig biståndspakt mellan Frankrike och Tjeckoslovakien. Både Frankrike och England direkt påtvingade emellertid Finland sin militära hjälp endast för att förhindra krigets avslutande och återupprättandet av freden mellan Finland och Sovjetunionen. Rövarnas lejda pennor — allsköns skriftställare, som specialiserat sig på tidningslögner och bedrägeri, försöker att beteckna ett sådant uppträdande av de engelsk-franska kretsarna såsom särskild omtanke om de ”små folken”. Men att förklara denna politik av England och Frankrike såsom särskild omtanke om de små staternas intressen är helt enkelt löjligt. Att förklara denna politik med förpliktelserna gentemot Folkförbundet, vilka krävde, som det hette, försvar av dess medlemmar, tyder inte heller på någon snillrikhet.

    I själva verket har det ännu inte gått ett år sedan Italien erövrade och tillintetgjorde det oavhängiga Albanien som var medlem av Folkförbundet. Och vad skedde då? Uppträdde England och Frankrike till Albaniens försvar, gav de så mycket som luft åt en svag visning mot Italiens erövringsaktioner, då det med våldsmedel slog under sig Albanien utan hänsyn till dess befolkning, som uppgick till över 1 miljon människor, och utan att ägna någon uppmärksamhet åt, att Albanien var medlem i Folkförbundet? Nej, varken den engelska eller den franska regeringen, varken Amerikas Förenta Stater eller Folkförbundet, vilket förlorat varje auktoritet på grund av samma engelsk-franska imperialisters styrande och ställande inom detsamma, höjde ens ett finger vid detta tillfälle. Dessa ”försvarsadvokater” för de små folken, dessa ”förkämpar” för folkförbundsmedlemmarnas rättigheter har under loppet av hela 12 månader inte kunnat besluta sig för att ställa frågan om Italiens annektion av Albanien, som skedde redan i april i fjol, till Folkförbundets behandling. Än mer, de har faktiskt sanktionerat denna annektion. Följaktligen kan understödet åt Finland mot Sovjetunionen från de engelska och franska styrande kretsarnas sida inte alls förklaras med försvar av de små folken och försvar av folkförbundsmedlemmarnas rättigheter. Detta understöd förklaras därav, att de i Finland hade en färdig militär utfallsport för ett angrepp på Sovjetunionen och att Albanien inte intog en sådan plats i deras planer. I verkligheten är de små folkens rättigheter och intressen skiljemynt i imperialisternas händer.

    De engelska ledande imperialisternas ledande tidning ”Times” har liksom också franska imperialisternas ledande tidning ”Le Temps”, för att nu inte tala om andra engelska och franska borgerliga tidningar, under de senaste månaderna öppet uppmanat till intervention mot Sovjetunionen utan att fästa det minsta vid, att det mellan England och Frankrike å ena sidan och Sovjetunionen å andra sidan existerar så kallade normala diplomatiska förbindelser. I samma tonarter som dessa ledande borgerliga tidningar, ja, till och med ännu fräckare, uppträder folk ur den drängstuga, som nu inrättats i varje ”ordentlig” borgerlig stat för ”socialister” av typen Attlee i England och typen Blum i Frankrike, vilka så häftigt ivrar för att underblåsa och ytterligare utvidga kriget. I de engelsk-franska tidningarnas och dessa deras ”socialistiska” underhuggares uppträdanden höres rösten av samma grymma imperialism, som är så hatfylld mot den socialistiska staten och som vi känner igen från de första dagarna av Sovjetunionens tillvaro. Redan den 17 april 1919 skrev den engelska ”Times”:

    ”Om vi ser på kartan, finner vi, att den bästa infallsporten till Petrograd är Baltikum och att den kortaste och lättaste vägen dit går genom Finland, vars gräns befinner sig på endast knappa 30 mils avstånd från Rysslands huvudstad. Finland är nyckeln till Petrograd och Petrograd är nyckeln till Moskva.”

    Om det hade behövts några bevis för att de engelska och franska imperialisterna hittills inte uppgivit sina vanvettiga planer av detta slag, så är varje oklarhet på denna punkt avlägsnad efter de senaste händelserna i Finland. Dessa planer har ånyo krossats, ej på grund av bristande iver av de sovjetfientliga krafterna i England och Frankrike och inte heller helt enkelt därför att de ledande kretsarna i Finland, såväl som också i Sverge och Norge, i sista stund ådagalade ett visst mått av sunt förnuft. Dessa planer krossades tack vare Röda arméns glänsande framgångar, framförallt på Karelska näset (applåder). Men vi får inte glömma att de senaste händelserna ånyo påminde oss alla om det nödvändiga av att i fortsättningen oupphörligt stärka Röda arméns kraft och vårt lands hela försvarskraft. (Kraftiga och långvariga applåder.)

    I början av februari ställde finnarna praktiskt frågan om krigets avslutande i Finland. Genom svenska regeringen erfor vi, att finländska regeringen önskade erhålla kännedom om våra villkor, för att kriget skulle kunna bringas till slut.

    Innan denna fråga avgjordes, vände vi oss till Finlands Folkregering för att höra dess mening i denna fråga. Folkregeringen uttalade sig för, att man borde tillmötesgå förslaget om krigets avslutande i syfte att få slut på blodbadet och underlätta det finländska folkets läge. Då ställde vi våra villkor, vilka snart blev antagna av finländska regeringen. Jag bör tillägga, att den engelska regeringen å sin sida en vecka efter det förhandlingarna med finnarna börjat också uttryckte en önskan att utröna möjligheterna av en medling i det föregivna syftet att få slut på kriget i Finland (skratt), men när vårt befullmäktigade sändebud i England, kamrat Maiskij, informerade London om våra villkor i detta hänseende, vilka sedan i sin helhet antogs av Finland, så ville den engelska regeringen inte medverka till att få slut på kriget och återupprätta fred mellan Sovjetunionen och Finland. Icke desto mindre kom det snart till en överenskommelse mellan Sovjetunionen och Finland. Resultaten av överenskommelsen om de militära operationernas inställande och fredens upprättande är fastställda i fredsfördraget, som undertecknades den 12 mars. I detta sammanhang uppstod frågan om Folkregeringens självupplösning, vilket den ävenledes verkställde.

    Ni känner de betingelser, som fastställts i fredsfördraget. Enligt detta fördrag har Finlands södra och delvis dess östra gräns förändrats. Hela Karelska näset, tillsammans med Viborg och Viborgska viken, hela den västra och norra stranden av Ladogasjön tillsammans med Keksholm och Sordavala har övergått till Sovjetunionen. I Kandalaksjaområdet, där Finlands gräns gick särskilt nära Murmanskbanan, har gränsen flyttats längre bort. Till Sovjetunionen har övergått de små delar av Sredny- och Fiskarhalvön i norr, som tillhörde Finland, och den bekanta ögruppen i Finska viken tillsammans med ön Hogland. Dessutom har för en tid av 30 år i form av arrende mot en årlig arrendesumma av 8 miljoner finska mark till Sovjetunionen övergått halvön Hangö med angränsande öar, där det kommer att anläggas en militär flottbas för vårt skydd mot intrång i Finska viken. Fördraget underlättar dessutom möjligheterna till varutransitering för Sverge, Norge och Sovjetunionen. Samtidigt förutser fredsfördraget ömsesidig avhållsamhet från alla slags angrepp mot varandra eller deltagande i mot endera parten fientliga koalitioner.

    I den engelsk-franska pressen har gjorts försök att framställa avtalet mellan Finland och Sovjetunionen och i synnerhet Karelska näsets övergång till Sovjetunionen som ett ”förintande” av Finlands oavhängighet. Det är naturligtvis absurt och dumt prat! Finland omfattar alltjämt ett territorium, som är nära fyra gånger så stort som Ungern och mer än åtta gånger så stort som Schweiz. Om ingen tvivlar på att Ungern och Schweiz utgör oavhängiga stater, hur kan man då tvivla på att Finland är oavhängigt och suveränt?

    I samma engelsk-franska press har man skrivit att Sovjetunionen skulle vilja förvandla Finland till en uteslutande baltisk stat. Givetvis är också det dumt prat. Det räcker att hänvisa till att Sovjetunionen, som under kriget besatt Petsamo-området vid Norra Ishavet, godvilligt återlämnade detta område till Finland, emedan vi ansåg det nödvändigt, att ge Finland en oceanhamn, som inte fryser till. Av detta framgår, att vi inte anser Finland vara ett endast baltiskt utan också ett nordiskt land.

    Sanningen döljer sig inte i dessa påhitt av engelskfranska tidningar, som tar in varje förfalskning i den sovjetfientliga propagandan. Sanningen ligger i stället just däri att Sovjetunionen, som krossat den finska armén och hade full möjlighet att besätta hela Finland, inte gjorde detta och inte krävde någon som helst kontribution till ersättning för sina krigsutgifter, som varje annan makt skulle ha gjort, utan begränsade sina önskemål till ett minimum och därmed visat storsinthet gentemot Finland.

    Vari ligger fredsfördragets grundtanke? Däri att det vederbörligen tryggar Leningrads såväl som Murmansks och Murmanskbanans säkerhet. Denna gång kunde vi inte begränsa oss till endast de önskemål, som vi framställde i höstas och vilkas antagande av Finland skulle ha betytt krigets undvikande. Sedan våra kämpars blod utan vårt förvållande flutit och vi blivit övertygade om hur långt fientligheterna mot Sovjetunionen i den finländska regeringens politik hade nått, var vi nödsakade att ställa frågan om Leningrads säkerhet på en fastare grundval och dessutom ställa frågan om säkerheten för Murmanskbanan och Murmansk, som är den enda oceanhamn vi har i väster som inte fryser till och därför har en utomordentligt stor betydelse för vår utrikeshandel och överhuvudtaget för Sovjetunionens förbindelser med andra länder. Några andra mål är tryggandet av säkerheten för Leningrad, Murmansk och Murmanskbanan har vi inte ställt i fredsfördraget. Men i stället ansåg vi det nödvändigt att lösa denna uppgift på ett fast och varaktigt sätt. Fredsfördraget utgår från principerkännandet av Finlands statliga oavhängighet, från erkännandet av dess självständiga utrikes- och inrikespolitik och samtidigt därmed från nödvändigheten att trygga säkerheten för Leningrad och Sovjetunionens nordvästra gränser.

    Sålunda har det av oss ställda målet uppnåtts och vi kan uttrycka vår fullständiga tillfredsställelse över avtalet med Finland. (Applåder.)

    Från och med nu kommer de politiska och ekonomiska förbindelserna med Finland att helt och fullt återupprättas.. Regeringen uttalar sin övertygelse, att det mellan Sovjetunionen och Finland kommer att utvecklas normala grannskapsförhållanden.

    Man måste emellertid varna mot försök, att kränka det just ingångna fredsfördraget, som redan göres av en hel del kretsar i Finland såväl som också i Sverge och Norge under förevändningen att upprätta en militär försvarsallians mellan dessa länder. I belysning av ett tal, som nyligen hållits av presidenten i norska stortinget, hr Hambro, vilken med åberopande av historiska exempel manade Finland ”till återerövring av landets gränser” och förklarade att en sådan fred, som slutits mellan Finland och Sovjetunionen ”inte kan existera länge”, i belysning av detta och liknande uppträdanden är det inte svårt att förstå, att försöken att bilda ett så kallat ”försvarsförbund” mellan Finland, Sverge och Norge är riktade mot Sovjetunionen och brådstörtat underblåsts av den militära revanschens ideologi. Bildandet av en sådan krigsallians med deltagande av Finland skulle inte endast stå i strid med fredsfördragets tredje artikel, som gör det uteslutet för de fördragsslutande parterna att deltaga i mot den andra parten fientliga koalitioner (förbund), utan skulle även stå i strid mot hela fredsfördraget, som varaktigt fastställer gränsen mellan Sovjetunionen och Finland. Troheten mot detta fördrag är inte förenligt med att Finland deltager i något slags allians för militär revansch mot Sovjetunionen. Sverges och Norges deltagande i en sådan allians skulle i sin tur betyda att dessa länder toge avstånd från sin hittillsvarande neutralitetspolitik och övergick till en ny utrikespolitik, av vilken Sovjetunionen inte skulle kunna underlåta att dra sina vederbörliga slutsatser.

    I sin tur anser regeringen, att Sovjetunionen inte har några tvistefrågor med Sverge och Norge och att förhållandena mellan Sovjetunionen och Sverge såväl som mellan Sovjetunionen och Norge måste utvecklas på vänskaplig grundval. De i sovjetfientliga syften utspridda ryktena, om att Sovjetunionen skulle kräva hamnar på, Skandinaviens västkust eller skulle göra anspråk på Narvik o. s. v., är så absurt att dementier inte är erforderliga. Bemödanden av sådana herrar ”socialister” som Höglund i Sverge och Tranmæl i Norge att skada dessa länders förhållanden till Sovjetunionen måste stämplas som dåd av arbetarklassens värsta fiender, köpta av utländska kapitalister och förrådande sitt folks intressen.

    Avslutandet av fredsfördraget med Finland fullbordar genomförandet av den uppgift, som ställdes i fjol, nämligen att trygga Sovjetunionens säkerhet från Östersjön. Detta fördrag utgör en nödvändig komplettering till de tre ömsesidiga biståndsavtal, som avslutats med Estland, Lettland och Litauen. Av erfarenheten under det halvår, som gått sedan dessa biståndsavtal kom till stånd kan man göra avgjort positiva slutsatser av avtalen med de baltiska länderna. Det måste erkännas att Sovjetunionens avtal med Estland, Lettland och Litauen bidragit till att stärka såväl Sovjetunionens som också Estlands, Lettlands och Litauens internationella ställning. Tvärtemot de skräckmålningar, som de mot Sovjetunionen fientliga imperialistiska kretsarna sökt sprida, har Estlands, Lettlands och Litauens statliga oavhängighet och politiska självständighet inte på något sätt lidit intrång och dessa länders ekonomiska relationer med Sovjetunionen har börjat märkbart utvidgas. Verkställandet av avtalen med Estland, Lettland och Litauen försiggår tillfredsställande och skapar förutsättningar för en fortsatt förbättring av relationerna mellan Sovjetunionen och dessa stater.

    Under den senaste tiden har det i den utländska pressen ägnats utomordentligt stor uppmärksamhet åt frågan om Sovjetunionens förbindelser med sina grannar vid sydgränsen, särskilt vid Transkaukasien men också med Rumänien. Behöver det påvisas att regeringen inte ser några som helst grunder för en försämring av relationerna med våra grannar i söder. Visserligen försiggår nu i Syrien liksom överhuvudtaget i nära Östern ett mycket misstänkt larm med bildande av engelsk-franska, huvudsakligen koloniala arméer med general Weygand i spetsen. Vi måste vara vaksamma gentemot försöken att utnyttja dessa koloniala och icke-koloniala trupper för syften, som är fientliga mot Sovjetunionen. Varje sådant försök skulle i vårt land framkalla svarsåtgärder mot angriparna, varvid faran av en sådan lek med elden måste vara fullkomligt klar för de mot Sovjetunionen fientliga makterna och för de av våra grannar, som kommer att visa sig som verktyg åt denna gentemot Sovjetunionen aggressiva politik. (Applåder.) Vad det beträffar våra relationer med Turkiet och Iran så bestämmes dessa av de icke-angreppsavtal, som existerar mellan oss och Sovjetunionens oböjliga strävan att uppfylla därav härledda ömsesidiga förpliktelser. Våra relationer med Iran på det ekonomiska området regleras av det nyligen avslutade handelsavtalet mellan Sovjetunionen och Iran.

    Beträffande de sydliga grannstater, som jag talat om, har vi ingen icke-angreppspakt med Rumänien. Detta beror på att det existerar en olöst tvistefråga, nämligen frågan om Bessarabien, vars annektion från Rumäniens sida Sovjetunionen aldrig erkänt, även om den aldrig ställt frågan om Bessarabiens återfående på militär väg. Därför finns det ingen grund för någon som helst försämring av relationerna mellan Sovjetunionen och Rumänien. Visserligen har vi under en lång tid icke haft något befullmäktigat sändebud i Rumänien utan detta ombuds befogenheter har skötts av en chargé d'affaires. Men detta beror på speciella omständligheter av nyare datum. Skall man beröra denna fråga, så måste man erinra om de rumänska myndigheternas mindre vackra roll 1938 gentemot den som då var Sovjetunionens befullmäktigade ombud i Rumänien — Butenko. Som bekant försvann denne då på något mystiskt sätt inte endast från legationen utan också från Rumänien och sovjetregeringen har heller inte lyckats att fastställa några tillförlitliga fakta om detta försvinnande, varvid man vill förmå oss att tro att inga rumänska myndigheter haft något att göra med denna skandalösa och kriminella sak. Man behöver inte säga att sådana saker icke bör få inträffa i en civiliserad stat eller i ett överhuvudtaget något så när välordnat land. Efter detta förstår man det uppkomna dröjsmålet med att utnämna ett befullmäktigat sändebud i Rumänien. Man får emellertid tro, att Rumänien skall inse att sådana händelser icke kan tolereras.

    Våra relationer med Japan är inte utan vissa svårigheter, men vi har likväl avgjort en del frågor. Detta visar det den 31 december i fjol avslutade avtalet mellan Sovjetunionen och Japan om fisket under detta år och också Japans samtycke att utbetala den sista, länge innehållna amorteringen för den östkinesiska banan. Man kan emellertid inte uttrycka någon större tillfredsställelse över våra relationer med Japan. Så har hittills den viktiga frågan om fastställandet av gränserna på en del av de områden, där krigskonflikten i fjol ägde rum, ännu inte fösts trots långvariga förhandlingar mellan delegater från Sovjetunionen och Mongoliet å ena sidan samt Japan och Mandsjuriet å andra sidan. De japanska myndigheterna fortsätter att lägga hinder i vägen för en normal användning av den sista betalningen, som Japan gjort för östkinesiska järnvägen. Fullständigt onormalt är vid många tillfällen de japanska myndigheternas förhållande till sovjetorganens medarbetare i Japan och Mandsjuriet. I Japan måste man äntligen förstå att Sovjetunionen i intet fall kommer att tillåta kränkningar av sina intressen. (Långvariga applåder.) Endast under förutsättning av en sådan uppfattning av relationerna mellan Sovjetunionen och Japan kan de utvecklas tillfredsställande.

    I samband med Japan skall jag säga ett par ord om en så att säga, mindre allvarlig fråga. (Munterhet i salen.) I dagarna ställde en medlem av japanska parlamentet följande fråga till sin regering: ”Vore det inte skäl i att överlägga om hur man på ett grundligt sätt skulle kunna få slut på konflikterna mellan Sovjetunionen och Japan, till exempel genom att köpa Stillahavsområdet och andra territorier?” (Skratt.) Den japanske deputerade, som ställde denna fråga och som är intresserad av att köpa sovjetterritorier, vilka inte är till salu (skratt), är åtminstone en lustig individ (skratt, applåder). Men med sina dumma frågor tycker jag inte att han höjer sitt parlaments auktoritet. (Skratt.) Men om man i det japanska parlamentet har så stor böjelse för affärer, varför har man då inte syssla med att sälja södra Sachalin? (Skratt, långvariga applåder.) Jag tvivlar inte på att man skulle finna köpare i Sovjetunionen. (Skratt, applåder.)

    Vad det beträffar våra förbindelser med Amerikas Förenta Stater, så har de inte förbättrats under senaste tiden och kanhända inte heller försämrats, om man inte räknar med det så kallade ”moraliska embargot” mot Sovjetunionen, som saknar varje mening särskilt efter fredsslutet mellan Sovjetunionen och Finland. Vår import från USA har ökat i jämförelse med förra året. Den skulle kunna ökas ännu mera, om de amerikanska myndigheterna inte lade hinder i vägen.

    Sådant är i sin helhet det internationella läget i samband med händelserna under de senaste fem månaderna.

    Av det sagda framgår, vari vi ser de viktigaste huvuduppgifterna för vår utrikespolitik i det nuvarande internationella läget.

    Kort sagt, våra utrikespolitiska uppgifter går ut på att trygga fred mellan folken och vårt lands säkerhet. Slutsatsen av detta är — neutral inställning och icke-deltagande i kriget mellan Europas stormakter.

    Denna position är grundad på de av oss avslutade avtalen och den motsvarar helt och hållet Sovjetunionens intressen. Denna position utövar samtidigt ett återhållande inflytande på krigets utbredning i Europa och därför är den i alla folks intresse, vilka strävar till fred och redan lider under de stora bördor som orsakats av kriget.

    Om vi summerar den senaste periodens händelser så ser vi, att vi ifråga om tryggandet av vårt lands säkerhet under denna tid gjort icke föraktliga framgångar. Det är detta, som gör våra fiender ursinniga. Men vi kommer att i förlitan på vår sak och våra krafter med all konsekvens oböjligt fortsätta vår nuvarande utrikespolitik.

    (Stormande, långvariga applåder av hela församlingen. De deputerade står upp.) 



Källa: Kommunisterna och 2:a världskriget 1939-40. PDF-nätdokument av Martin Fahlgren 27 sept 2009 .

Vinterkriget | Finland i sovjetisk utrikespolitik 1939-1940 (på engelska).