V. M. Molotov: Om Sovjetunionens utrikespolitik. Stockholm1939. Arbetarkulturs förlag [broschyr]

Om Sovjetunionens utrikespolitik

Referat av ordföranden för SSSR:s Folkkommissariers råd och folkkommissarien 
för utrikesärenden, V. M. Molotov, på SSSR:s Högsta sovjets urtima femte session  31 oktober 1939 

Kamrater deputerade!

Under de två senaste månaderna har viktiga förändringar inträffat i den internationella situationen. Detta hänför sig i främsta rummet till läget i Europa, men också till länder, som är belägna långt utanför Europas gränser. I samband med detta är det nödvändigt att påvisa de tre viktigaste omständigheterna, som har avgörande betydelse. 
För det första måste man påvisa de förändringar, som ägt rum i förhållandet mellan Sovjetunionen och Tyskland. Sedan den 23 augusti, då det sovjetrysk-tyska ickeangreppsfördraget slöts, har gjort slut på det onormala förhållande, som under en rad år rått mellan Sovjetunionen och Tyskland. Det fientliga förhållande som på allt sätt underblåsts av vissa europeiska makter, har avlösts av ett närmande och upprättande av ett vänskapligt förhållande mellan SSSR och Tyskland. Det fortgående förbättrandet av detta nya, goda förhållande fann uttryck i det tysk-sovjetiska fördraget om vänskap och gräns mellan SSSR och Tyskland, vilket undertecknades den 28 september i Moskva. Den tvära vändningen i förhållandet mellan Sovjetunionen och Tyskland, mellan de två största staterna i Europa, kunde inte undgå att sätta sin prägel på hela det internationella läget. Härvid bekräftade händelserna helt och fullt den värdesättning ar den politiska betydelsen av det sovjetrysk-tyska närmandet, som gjordes på Högsta sovjetens förra session. 
För det andra måste man påvisa ett sådant faktum som Polens ära krossande och den polska statens sönderfallande. De härskande kretsarna i Polen hade inte litet bröstat sig över sin stats ”stabilitet” och sin armés ”makt”. Det visade sig emellertid, att det inte behövdes mer än en snabb stöt mot Polen först av den tyska armén och sedan av – Röda armén, för att det inte skulle bli någonting kvar av denna vanskapta ättling av Versailles-fördraget, vilken levt av att förtrycka icke-polska nationaliteter. Den ”traditionella politiken” av principlöst manövrerande och spel mellan Tyskland och SSSR hade visat sig ohållbar och gjort fullständigt bankrutt. 
För det tredje måste man erkänna, att det stora krig, som brutit ut i Europa, fört med sig grundläggande förändringar i hela den internationella situationen. Detta krig började mellan Tyskland och Polen och förvandlades till ett krig mellan Tyskland å ena sidan och England– Frankrike å andra sidan. Kriget mellan Tyskland och Polen slutade snabbt till följd av de polska ledarnas fullständiga bankrutt. Polen hade som bekant ingen hjälp varken av de engelska eller av de franska garantierna. Egentligen är det än i dag obekant, vad det var för ”garantier”. (Allmänt skratt.) Det krig, som börjat mellan Tyskland och det engelsk-franska blocket, befinner sig endast i första stadiet och har ännu inte kommit riktigt i gång. Inte desto mindre är det klart, att ett sådant krig måste komma att föra med sig grundläggande förändringar i läget i Europa – och inte endast i Europa. 
I samband med dessa viktiga förändringar i den internationella situationen är det uppenbart, att vissa gamla formler, vilka vi ännu för inte så länge sedan använde – och som många så vant sig vid – föråldrats och i dag inte kan tillämpas. Det måste man göra klart för sig för att undgå grova fel vid uppskattandet av det nya politiska läge, som bildats i Europa. 
Det är t. ex. bekant, att sådana begrepp som ”aggression” och ”aggressör” under de sista få månaderna erhållit ett nytt konkret innehåll, fått en ny mening. Det är inte svårt att gissa, att vi i dag inte kan använda dessa begrepp i samma mening som, låt oss säga, för tre, fyra månader sedan. Om man håller sig till Europas stormakter, så befinner sig Tyskland i dag i läget av en stat, som strävar till snarast möjliga slut på kriget och till fred, medan England och Frankrike, som ännu i går larmade mot aggressionen, är för krigets fortsättande och mot ett fredsslut. Som man ser, förändras rollerna. 
De engelska och franska regeringarnas försök att rättfärdiga denna sin nya position med de förpliktelser de iklätt sig gentemot Polen är självfallet uppenbart ohållbara. Ett återupprättande av det gamla Polen kan det inte ens bli tal om, det är klart för envar. Därför är det absurt att fortsätta det nuvarande kriget under förevändning av att vilja återupprätta den förra polska staten. Ehuru Englands och Frankrikes regeringar inser detta, vill de likväl inte upphöra med kriget och återställa freden utan söker nya grunder för att rättfärdiga fortsättandet av kriget mot Tyskland.

På senaste tiden försöker de härskande kretsarna i England och Frankrike att framställa sig som förkämpar för folkens demokratiska rättigheter mot hitlerismen, varvid den engelska regeringen förklarat, att dess mål i kriget mot Tyskland skulle vara varken mer eller mindre än ”hitlerismens förintande”. Det ser således ut som om de engelska och tillsammans med dem också de franska krigsanhängarna skulle förklarat någonting liknande ett ”ideologiskt krig” mot Tyskland, som påminner om de gamla religionskrigens fanns verkligen en tid, då religionskrig mot kättare och ”otrogna” var på modet. De ledde som bekant till de svåraste följder för folkmassorna, till ekonomisk ruin och kulturell förvildning bland folken. Och något annat kunde dessa krig inte heller ge. Men det var under medeltiden dessa krig fördes. Det är väl inte tillbaka till medeltiden, till religionskrigens, vidskepelsens och den kulturella förvildningens tider de härskande klasserna i England och Frankrike vill dra oss? I varje fall är det krig man nu satt i gång under ”ideologisk” flagg av ännu större omfattning och innebär ännu styre faror för Europas och hela världens folk. Men ett sådant krig kan på intet sätt rättfärdigas. Hitlerismens ideologi kan, liksom varje annat ideologiskt system, erkännas eller förkastas – det är en sak, som gäller politiska åsikter. Men varje människa begriper, att en ideologi inte kan förintas med våld, att man inte kan göra slut på den genom ett krig. Därför är det inte bara absurt utan rent av brottsligt att föra ett sådant krig som ett krig för ”hitlerismens förintande”, maskerat med den falska flaggen av kamp för ”demokratin” I själva verket är det absolut omöjligt att kalla sådana aktioner som förbudet mot kommunistiska partiet i Frankrike, häktandet av de kommunistiska deputerade i det franska parlamentet eller beskärandet av de politiska friheterna i England, det oförsvagade nationella förtrycket i Indien o. s. v. fik en kamp för demokratin.
Är det inte klart, att det nuvarande kriget i Europa inte har det syfte som uppges i officiella uttalanden för vita åhörarkretsar i Frankrike och England, d. v. s. det är inte en kamp för demokratin, utan någonting annat, on vilket dessa herrar inte talar öppet. 
Den verkliga orsaken till det engelsk-franska kriget mat Tyskland ligger inte däri, att England och Frankrike skulle ha svurit att återupprätta det forna Polen, at naturligtvis inte däri, att de skulle ha beslutat att påtaga sig uppgiften att kämpa för demokratin. De regerande kretsarna i England och Frankrike har självfallet andra, mera reella motiv för kriget mot Tyskland. Dessa motiv hänför sig inte till området för någon slags ideologi, utan till sfären av deras djupgående materiella intressen såsom stormakter med väldiga koloniala besittningar. 
Det brittiska imperiet, vars befolkning i moderlandet uppgår till 47 miljoner, besitter kolonier med en befolkning på 480 miljoner. Kolonialimperiet Frankrike, vars befolkning i moderlandet inte överstiger 42 miljoner, omfattar 70 miljoner invånare i de franska kolonierna) Herraväldet över dessa kolonier, som möjliggör utsugning av hundratals miljoner människor, utgör grundvalen för Englands och Frankrikes världsvälde. Skräcken för de tyska anspråken på dessa kolonialbesittningar – det är den innersta grunden för Englands och Frankrikes nuvarande krig mot Tyskland, vilket land på senare tid betydligt stärkts till följd av Versailles-fördragets sammanbrott. Fruktan för att förlora världsväldet tvingar de regerande kretsarna i England och Frankrike att bedriva krigspolitik mot Tyskland. 
Sålunda är den imperialistiska karaktären hos detta krig uppenbar för envar, som vill se tingens verkliga läge, som inte blundar för fakta. 
Av allt detta framgår, vem det är som har behov av detta krig, vilket föres om herraväldet över världen. Det är klart, att det inte är arbetarklassen. Ett sådant krig har ingenting annat att bjuda arbetarklassens än blodiga offer och elände.
Nu kan ni själva döma: har sådana begrepp som ”aggression”, ”aggressor” förändrat eller inte förändrat sitt innehåll under den senaste perioden? Det är inte svårt att se, att om man använder dessa ord i den gamla meningen – d. v. s. med den innebörd de hade före den senaste avgörande vändningen i det politiska förhållandet mellan Sovjetunionen och Tyskland och innan det stora imperialistiska kriget i Europa började – så kan det endast framkalla förvirring i hjärnorna och kommer det oundvikligt att leda till felaktiga slutsatser. För att undvika detta får vi inte tillåta ett okritiskt förhållande till gamla begrepp, vilka inte kan tillämpas i den nya internationella situationen.
 
Så har den internationella situationen utformats under den senaste perioden. 
Låt oss övergå till de förändringar, som ägt rum i det yttre läget för Sovjetunionen själv. Det är inte små förändringar, som här ägt rum, men om man vill nämna det viktigaste, så kan man inte undgå att erkänna följande: tack vare det konsekventa fullföljande av vår fredliga utrikespolitik har vi lyckats att i betydande grad stärka vår ställning och Sovjetunionens internationella vikt. (Långvariga applåder.)
Vårt förhållande till Tyskland har, som jag redan sagt, grundligt förbättrats. Här har det hela utvecklat sig i riktning av ett befästande av de vänskapliga förbindelserna, ett utvecklande av det praktiska samarbetet och det politiska stödet åt Tyskland i dess strävan till fred. Avslutandet av ett icke-angreppsfördrag mellan Sovjetunionen och Tyskland förpliktade oss till neutralitet i ändelse av Tysklands deltagande i ett krig. Vi har konsekvent fullföljt denna linje, vilket inte alls står i motsättning till våra truppers inryckande på det tidigare Polens område från och med den 17 september. Det är tillräckligt att erinra om att sovjetregeringen samma dag, den 17 september, tillställde alla stater, med vilka den har diplomatiska förbindelser, en speciell not, i vilken förklarades att SSSR också framdeles kommer att upprätthålla neutralitetspolitiken gentemot dem: Som bekant ryckte våra trupper in på Polens område, först sedan den polska staten fallit sönder och faktiskt upphört att finnas till. Vi kunde naturligtvis inte förbli neutrala till sådana fakta, då frågorna om vår stats säkerhet till följd av dessa händelser blev akuta. Dessutom kunde sovjetregeringen inte underlåta att ta i betraktande det utomordentliga läge, som uppstod för broderbefolkningen i Väst-Ukraina och Väst-Bjeloryssland, vilken i det sammanstörtade Polen var utlämnad åt ödets godtycke. 

    De följande händelserna har fullständigt bekräftat, att de nya sovjetrysk-tyska förhållandena är byggda på den fasta basen av ömsesidiga intressen. Sedan Röda arméns trupper ryckt in på den tidigare polska statens område, reste sig allvarliga frågor rörande gränsdragningen mellan Sovjetunionens och Tysklands statliga intressen. Dessa frågor reglerades snabbt enligt inbördes samförstånd. Det tysk-sovjetiska fördraget om vänskap och gräns mellan SSSR och Tyskland, som slöts i slutet av september, befäste vårt förhållande till den tyska staten.

Tysklands förhållande till de andra, västeuropeiska borgerliga staterna har under de senaste två decennierna framför allt bestämts av dess strävan att slå sönder Versaillesfördragets fjättrar, vilka smidits av England och Frankrike under aktivt deltagande av Amerikas Förenta Stater. Detta har i sista hand också lett till det nuvarande kriget i Europa. 
Sovjetunionens förhållande till Tyskland har byggts på helt annan grund, som inte har någonting gemensamt med intresset att föreviga det Versailles-system, som rått efter kriget. Vi har alltid haft den uppfattningen, att ett starkt Tyskland är en nödvändig betingelse för en varaktig fred i Europa. Det skulle vara löjligt att tro, att man helt enkelt skulle kunna ”försätta Tyskland ur spelet” och stryka det ur räkningen. De makter, som invaggar sig i en sådan dum och farlig illusion, räknar inte med Versailles' sorgliga erfarenheter, blundar för Tysklands växande makt och förstår inte, att försöket att i den nuvarande internationella situationen – som i grunden skiljer sig från situationen år 1914 – upprepa Versailles, kan sluta med en krasch för dem själva. 
Vi har oavlåtligt strävat att förbättra förbindelserna med Tyskland och på allt sätt hälsat dylika strävanden inom Tyskland. Ni är vårt förhållande till den tyska staten byggt på basis av ett vänskapligt förhållande, på beredvillighet att understödja Tysklands strävan till fred och därjämte på en önskan att med alla medel främja utvecklandet av de sovjetrysk-tyska ekonomiska förbindelserna till ömsesidig fördel för de båda staterna. Det bör speciellt noteras, att de förändringar, som ägt rum i de sovjetrysk-tyska förbindelserna på det politiska området, skapat gynnsamma förutsättningar för de sovjetrysk-tyska ekonomiska förbindelsernas utveckling. Den tyska delegationens senaste ekonomiska förhandlingar i Moskva, och de förhandlingar, som Sovjetunionens ekonomiska delegation för närvarande för i Tyskland, förbereder en bred basis för utvecklandet av handelsomsättningen mellan Sovjetunionen och Tyskland. 
Tillåt mig nu att dröja vid de händelser, som är direkt förknippade med våra truppers inryckande på den tidigare polska statens område. Jag behöver inte skildra dessa händelsers förlopp. Allt detta har vår press ingående behandlat, och ni, kamrater deputerade, känner väl till fakta i denna sak. Jag skall endast dröja vid det allra väsentligaste. 
  Det behöver inte bevisas, att vår regering var skyldig att i det ögonblick då den polska staten fullständigt bröt samman räcka handen till hjälp åt våra ukrainska och bjeloryska bröder i Väst-Ukrainas och Väst-Bjelorysslands område. Så gjorde den också. Stormande, långvariga applåder. De deputerade reser sig och hälsar talarens ord med ovationer.) Då Röda armén ryckte in i dessa områden möttes den av den ukrainska och bjeloryska befolkningens fulla sympati. Befolkningen hälsade våra trupper som befriaren från panernas förtryck, från de polska godsägarnas och kapitalisternas förtryck.

Under Röda arméns frammarsch genom dessa områden hade våra trupper på sina ställen betydande sammandrabbningar med de polska trupperna och följaktligen hade vi också förluster. Hur stora dessa förluster var, framgår av följande. På den bjeloryska fronten hade Röda arméns trupper – inberäknat både befäl och menige – 246 stupade och 503 sårade, tillsammans således 749. På den ukrainska fronten hade vi bland befäl och menige 491 stupade och 1,359 sårade, alltså inalles 1,850. Följaktligen uppgick Röda arméns samtliga förluster inom Väst-Ukraina och Väst-Bjelorysslands territorium till 737 stupade och 1,862 sårade, d. v. s. inalles 2,599 man. Vad våra krigstroféer i Polen beträffar, så uppgår de till över 900 kanoner, mer än 10,000 kulsprutor, över 300,000 gevär, mer än 150 miljoner gevärspatroner, omkring 1 miljon artillerigranater, upp till 300 flygplan o. s. v. 

Det område, som övergått till SSSR, är till sin omfattning lika stort som en stor europeisk stats territorium. Sålunda omfattar Väst-Bjelorysslands territorium 108,000 kvkm och har en befolkning på. 4,8 miljoner. Väst-Ukrainas territorium 88,000 kvkm. och har en befolkning på 8 miljoner. Sålunda omfattar Väst-Ukrainas och Väst-Bjelorysslands område, som nu övergått till oss, 196,000 kvkm., och dess befolkning uppgår till omkring 13 miljoner, av vilka över 7 miljoner är ukrainare, över 3 miljoner bjeloryssar, över 1 miljon polacker och över 1 miljon judar. 

Den politiska betydelsen av dessa händelser kan svårligen överskattas. Alla underrättelser från Väst-Ukrina och Väst-Bjeloryssland vittnar om, att befolkningen mötte sin befrielse från de polska panernas förtryck med obeskrivlig entusiasm och varmt hälsade sovjetmaktens nya stora segrar. (En lång applådstorm bryter lös.) Valen till Väst-Ukrainas och Väst-Bjelorysslands Folkförsamlingar, som ägt rum under de senaste dagarna, och som här för första gången organiserades på grundvalen av allmän, direkt och lika rösträtt med hemlig omröstning, har visat att åtminstone nio tiondelar av befolkningen i dessa områden länge varit förberedda för återförening med Sovjetunionen. De beslut som fattats av Folkförsamlingarna i Lwow och Bjelostok och som vi alla redan känner, vittnar om fullständig enighet bland de folkvalda deputerade i alla politiska frågor. 

Vi övergår nu till vårt förhållande till de baltiska staterna. Som bekant har också här väsentliga förändringar ägt rum. 

Till grund för Sovjetunionens förbindelser med Estland, Lettland och Litauen ligger respektive fredsföredrag, som ingicks år 1920. Enligt dessa fördrag erhöll Estland, Lettland och Litauen självständig statlig existens, och under hela den förgångna perioden har Sovjetunionen oföränderligt fört en vänskaplig politik gentemot dessa nybildade små stater. Häri yttrade sig den grundläggande skillnaden mellan sovjetmaktens politik och Tsarrysslands politik, vilket land brutalt förtryckte de små folken och inte gav dem den ringaste möjlighet till självständig nationell och statlig utveckling samt hos dem efterlämnade inte så få tunga minnen. Det måste erkännas, att den erfarenhet de två förflutna årtiondena gett beträffande utvecklingen av de vänskapliga sovjet–estniska, sovjet–lettiska och sovjet–litauiska förbindelserna, skapat gynnsamma förutsättningar för ett fortsatt befästande av Sovjetunionens politiska och andra förbindelser med de baltiska grannarna. Detta har också, de senaste diplomatiska förhandlingarna med Estlands, Lettlands och Litauens representanter visat, och likaså de fördrag som på grund av dessa förhandlingar undertecknats i Moskva. 

Ni vet, att Sovjetunionen slutit pakter om ömsesidig hjälp med Estland, Lettland och Litauen, pakter av den största politiska betydelse. Den principiella grundvalen för dessa pakter är densamma. De baserar sig på ömsesidig hjälp mellan Sovjetunionen å ena sidan samt Estland. Lettland och Litauen å andra sidan, inberäknat också ömsesidig militär hjälp, i händelse någon av parterna angripes. Med hänsyn till dessa länders säregna geografiskt läge, då de utgör ett slags ingångsportar till SSSR, särskilt från Östersjön, ger dessa pakter Sovjetunionen möjlighet att ha militära flottbaser och flygbaser på bestämda punkter inom Estland och Lettland. Beträffande Litauen upprättas gemensamt med Sovjetunionen försvar av den litauiska gränsen. Inrättandet av dessa SSSR:s militära flottbaser samt flygbaser inom Estlands-Lettlands och Litauens område och förläggandet av ett visst antal av Röda arméns trupper till dessa baser och flygplatser för att skydda desamma tryggar ett säkert stöd för försvaret inte endast för Sovjetunionen utan också för de baltiska staterna själva och bidrar därmed till fredens upprätthållande, något vari våra folk är intresserade. 

De under senaste tid förda diplomatiska förhandlingarna med Estland, Lettland och Litauen har visat, att mellan oss förefinnes tillräckligt förtroende och erforderlig förståelse för nödvändigheten av att förverkliga dessa militära försvarsåtgärder såväl i Sovjetunionens som också i dessa staters eget intresse. Under förhandlingarna klargjordes fullständigt de deltagandes strävan att bevara freden och garantera säkerheten för våra folk, som är sysselsatta med fredligt arbete. Allt detta tryggade ett framgångsrikt slutförande av förhandlingarna och avslutandet av de pakter om ömsesidig hjälp, vilka har en viktig historisk betydelse. 

Den speciella karaktären hos dessa pakter om ömsesidig hjälp innebär alls inte någon inblandning från Sovjetunionens sida i Estlands, Lettlands och Litauens angelägenheter, så som vissa utländska pressorgan försöker framställa saken. Tvärtom, alla dessa pakter om ömsesidig hjälp bekräftar fast integriteten av de undertecknande staternas suveränitet, och principen av ickeinblandning i den andra statens angelägenheter. Dessa pakter utgår ifrån en ömsesidig aktning för den andra partens statliga, sociala och ekonomiska struktur och måste stärka grundvalen för ett fredligt samarbete i god grannsämja mellan våra folk. Vi är för ett ärligt och noggrant uppfyllande av de ingångna pakterna på grundvalen av fullständig ömsesidighet och förklarar, att pratet om de baltiska staternas sovjetisering endast är till fördel för våra gemensamma fiender och alla möjliga sovjetfientliga provokatörer. 
På grundvalen av den uppnådda förbättringen i de politiska förbindelserna med Estland, Lettland och Litauen har Sovjetunionen i stor utsträckning tillmötesgått dessa staters ekonomiska behov och slutit motsvarande handelsöverenskommelser med dem. I samband med dessa ekonomiska överenskommelser ökar handelsomsättningen med de baltiska länderna flera gånger om och har gynnsamma perspektiv för fortsatt utveckling. Under de förhållanden, då handeln i alla europeiska länder, bland dem också de neutrala staterna, är underkastad oerhörda svårigheter, har dessa Sovjetunionens ekonomiska överenskommelser med Estland, Lettland och Litauen en synnerligen stor positiv betydelse för dessa länder. 

Sålunda kommer det närmande som ägt rum mellan SSSR, Estland, Lettland och Litauen att främja ett snabbare uppsving av jordbruket, industrin, trafikväsendet och folkvälståndet överhuvud hos våra baltiska grannar. 
Sovjetpolitikens principer gentemot de små länderna har särskilt kraftigt demonstrerats genom fördraget om överlämnande av staden Vilna och Vilnaområdet till litauiska republiken. Härigenom utvidgar den litauiska staten med sina två och en miljon invånare i betydande grad sitt territorium och utökar sin befolkning med 500,000 personer samt erhåller staden Vilna, vars befolkning är nästan dubbelt så stor som invånarantalet i den nuvarande litauiska huvudstaden. Sovjetunionen har inte beslutat överlämna staden Vilna till republiken Litauen på den grund att den litauiska befolkningen där är övervägande. Nej, i Vilna är befolkningens majoritet ickelitauisk. Men sovjetregeringen räknade med att staden Vilna, som Polen med våld frånryckt Litauen, måste tillhöra Litauen, emedan den å ena sidan är förknippad med den litauiska statens historiska förflutna och å andra sidan med det litauiska folkets nationella förhoppningar. I den utländska pressen har man påvisat, att det hittills inte förekommit ett sådant fall i världshistorien, då en stor stat av egen vilja skulle ha överlämnat en sådan stor stad åt en småstat. Så mycket mera markant demonstrerar denna handling från Sovjetunionens sida dess goda vilja. 

    I ett särskilt läge befinner sig vårt förhållande till Finland. Detta förklaras huvudsakligen därav, att i Finland olika slags inflytanden från tredje makters sida mera gör sig gällande. Om man ser opartiskt på saken måste det likväl erkännas, att samma frågor rörande Sovjetunionens, och i synnerhet Leningrads säkerhet, vilka stod på dagordningen under förhandlingarna med Estland, också står på dagordningen under förhandlingarna med Finland. Man kan säga, att frågorna rörande säkerheten för Sovjetunionens vidkommande i vissa avseenden här t. o. m. gör sig starkare gällande, försåvitt sovjetstatens viktigaste stad näst Moskva – Leningrad – ligger endast 32 km. från Finlands gräns. Det betyder, att Leningrad befinner sig på ett kortare avstånd från en annan stats gräns än vad som behövs för artilleribeskjutning med moderna fjärrskjutande kanoner. Å andra sidan är inloppet till Leningrad likaså i betydande grad beroende av om Finland intar en vänskaplig eller fientlig ställning till Sovjetunionen, då Finska vikens hela norra kust och alla öar i den centrala delen av Finska viken tillhör Finland.

Om man tar detta förhållande, och likaså den situation som uppstått i Europa, i betraktande, så kan man räkna med att Finland kommer att visa tillbörligt förstående. 

På vad har Sovjetunionens förbindelser med Finland baserats under alla dessa år? Det är bekant, att grundvalen för dessa förbindelser utgöres av fredsfördraget av år 1920 enligt samma typ som våra fördrag med våra andra baltiska grannar. Sovjetunionen har av egen fri vilja garanterat Finlands självständiga och oavhängiga existens. Det kan inte råda något tvivel om att endast sovjetregeringen, som erkänner principen om nationaliteternas fria utveckling, kunde taga detta steg. Det måste sägas, att ingen regering i Ryssland, med undantag av sovjetregeringen, kan tillåta existensen av ett oavhängigt Finland just vid själva portarna till Leningrad. Om detta vittnar vältaligt erfarenheten med Kerenskijs–Tseretellis ”demokratiska” regering, för att nu inte tala om furst Lvovs och Miljukovs regering och ännu mindre om tsarregeringen. Utan tvivel skulle denna viktiga omständighet kunna tjäna som en god förutsättning för ett förbättrande av de sovjet–finska förbindelserna, av vilka Finland synbarligen inte är mindre intresserat än Sovjetunionen. 

De sovjet–finska förhandlingarna inleddes helt nyligen på vårt initiativ. Vad är föremålet för dessa förhandlingar? Det är inte svårt att förstå, att i den nuvarande internationella situationen, då ett krig håller på att flamma upp mellan de största staterna i Europas mitt, ett krig som kan medföra stora överraskningar och faror för alla europeiska stater – Sovjetunionen inte endast har rätt utan också är skyldig att träffa allvarliga åtgärder för att befästa sin säkerhet. Härvid är det naturligt, att sovjetregeringen visar särskild omsorg om Finska viken, som utgör inloppet till Leningrad, och likaså i fråga om den landgräns, som befinner sig på en 30 kras hotande avstånd från Leningrad. Jag erinrar om att Leningrads invånarantal nått upp till tre och en halv miljon, vilket är nästan lika mycket som hela Finlands befolkning, som uppgår till 3,65 miljoner. (Munterhet och rörelse i salen.)
Det finns väl knappast någon grund till att dröja vid de amsagor, som den utländska pressen sprider om Sovjetunionens förslag vid förhandlingarna med Finland. Några påstår, att Sovjetunionen ”kräver” staden Viborg och norra delen av sjön Ladoga. Låt oss först som sist säga, att detta är ren fantasi och lögn. Andra påstår, att SSSR ”kräver” att få Ålandsöarna. Det är likaledes fantasi och lögn. Dessutom pratas det om några slags anspråk, som Sovjetunionen skulle ha beträffande Sverge och Norge. Men det är en sådan fräck lögn, att det helt enkelt inte lönar sig att dementera det. (Allmänt skratt.) I själva verket är våra förslag vid förhandlingarna med Finland i högsta grad anspråkslösa och inskränker sig, till det minimum, utan vilket det är omöjligt att trygga SSSR:s säkerhet och få till stånd vänskapliga förbindelser med Finland. 

    Vi inledde förhandlingarna med Finlands representanter – för vilket ändamål Finlands regering beordrade herrar Paasikivi och Tanner till Moskva – utifrån förslaget att avsluta en sovjet–finsk pakt om ömsesidig hjälp av ungefär samma typ som våra pakter om ömsesidig hjälp med de andra baltiska staterna. Då den finska regeringen emellertid förklarade, att avslutandet av en sådan pakt skulle stå i strid med den ståndpunkt av absolut neutralitet, som den intager, yrkade vi inte på att få vårt förslag igenom. Vi föreslog då att man skulle gå över till konkreta frågor, vilka intresserade oss ur synpunkten av SSSR:s säkerhet, och i synnerhet Leningrads säkerhet såväl från sjösidan – i Finska viken – som också från landssidan med hänsyn till att gränslinjen går ytterst nära Leningrad. Vi föreslog en överenskommelse om att förskjuta den sovjetfinska gränsen på Karelska näset några tiotal kilometer åt norr från Leningrad. I stället för detta föreslog vi att överlämna till Finland en del av Sovjetkarelens område, vilken är dubbelt så stor som det område Finland skulle överlämna till Sovjetunionen. Vi föreslog också en överenskommelse om att Finland för en bestämd tid skulle utarrendera åt oss ett mindre stycke av sitt territorium i trakten av inloppet till Finska viken, för att vi där skulle få möjlighet att organisera en flottbas. Då SSSR kommer att ha en flottbas vid södra inloppet till Finska viken, nämligen i Baltischport, så som det är överenskommet i den sovjetestniska pakten om ömsesidig hjälp, så skulle upprättandet av en flottbas vid norra inloppet till Finska viken fullständigt trygga Finska viken mot fientliga angrepp från andra staters sida. Vi tvivlar inte på att upprättandet av en sådan bas står i överensstämmelse med inte bara Sovjetunionens intressen, utan också med Finlands egen säkerhet. Andra förslag som vi ställt, bl. a. förslaget om utbyte av några öar i Finska viken och likaså en del av halvöarna Rybatjij och Srednij mot ett till omfånget dubbelt så stort område i Sovjetkarelen möter tydligen inga invändningar från finska regeringens sida. Meningsskiljaktigheterna i fråga om en del av våra förslag har ännu inte övervunnits, och de eftergifter som Finland gjort i detta avseende, exempelvis en partiell eftergift i fråga om territoriet på Karelska näst, är uppenbart otillräckliga.

Vi har vidare gjort en rad nya försök att tillmötesgå Finland. Vi har förklarat, att i händelse våra viktigaste förslag antages, är vi beredda att återtaga våra invändningar mot Ålandsöarnas befästande, vilket Finlands regering redan länge yrkar på. Vi har endast gjort det förbehållet, att vi återtar våra invändningar mot Ålandsöarnas befästande på det villkoret, att ifrågavarande befästningar kommer att utföras av Finlands egna nationella krafter och att utomstående länder inte kommer att ta någon som helst del i dessa befästningar, i den mån inte heller SSSR kommer att deltaga. Vi har också föreslagit Finland att längs hela sovjet–finska gränsen på Karelska näset desarmera de befästa områdena, vilket helt måste motsvara Finlands intressen. Vi har vidare uttalat önskan att stärka den sovjet–finska ickeangreppspakten med kompletterande ömsesidiga garantier. Slutligen skulle ett befästande av de sovjet–finska politiska förbindelserna utan tvivel vara en utmärkt basis även för ett snabbt uppsving av de ekonomiska förbindelserna mellan våra länder. 
Sålunda är vi beredda att gå Finland till mötes i de frågor, som har särskilt intresse för detta land. 
Efter allt detta tror vi inte, att man från finsk sida skall börja söka anledning att omintetgöra den planerade överenskommelsen. Det skulle inte stå i överensstämmelse med en politik av vänskapliga sovjet–finska förbindelser och skulle självfallet tillfoga Finland allvarlig skada. 
Vi är övertygade om att de ledande finska kretsarna riktigt kommer att inse betydelsen av de vänskapliga sovjet–finska förbindelsernas stärkande och att de ledande männen i Finland inte skall ge efter för någon sovjetfientlig påtryckning eller hets från vilken sida det än vara må. 
Jag måste likväl meddela, att t. o. m. Amerikas Förenta Staters president funnit det vara på sin plats att blanda sig in i dessa frågor, vilket man svårligen kan få att gå ihop med den amerikanska neutralitetspolitiken. I sin skrivelse av den 12 oktober, adresserad till ordföranden för Högsta sovjetens presidium, kamrat Kalinin, uttryckte hr Roosevelt förhoppningen att de vänskapliga och fredliga förbindelserna mellan SSSR och Finland skall upprätthållas och utvecklas. Man skulle kunna tänka, att Amerikas Förenta Stater står i ett bättre förhållande till, låt oss säga Filippinerna eller Kuba, som sedan länge kräver frihet och oavhängighet av USA och inte kan få det, än Sovjetunionen till Finland, som för länge sedan av Sovjetunionen erhållit både frihet och statlig oavhängighet. 
    På hr Roosevelts skrivelse svarade kamrat Kalinin följande:
”Jag anser det vara på sin plats att erinra Er om, herr president, att sovjetregeringen av fri vilja den 31 december 1917 tillerkände den finska republiken statlig oavhängighet och att Finlands suveränitet garanterats genom fredsfördraget mellan Ryska Socialistiska Sovjetrepubliken och Finland av den 14 oktober 1920. Genom nämnda handlingar har sovjetregeringen fastställt grundprinciperna för inbördes förhållande mellan Sovjetunionen och Finland. I överensstämmelse med dessa principer föres också de nuvarande förhandlingarna mellan sovjetregeringen och Finlands regering. Tvärtemot de tendentiösa versioner, som sprides av kretsar, vilka uppenbart inte är intresserade av fred i Europa, är det enda syftet med ifrågavarande förhandlingar att konsolidera det inbördes förhållandet mellan Sovjetunionen och Finland samt befästa det vänskapliga samarbetet mellan de bägge länderna för att trygga Sovjetunionens och Finlands säkerhet.” 
Efter ett sådant klart svar av ordföranden för Sovjetunionens Högsta sovjets presidium måste det vara fullständigt klart, att den finska regeringen, därest den goda viljan förefinnes, kommer att tillmötesgå våra minimiförslag, vilka inte endast ej står i motsättning till Finlands nationella och statliga intressen, utan befäster dess yttre säkerhet och skapar en bred bas för en fortsatt vittgående utveckling av de politiska och ekonomiska förbindelserna mellan våra länder.
Några ord om förhandlingarna med Turkiet
Om det väsentliga i dessa förhandlingar skrives i utlandet allehanda amsagor. Några påstår att SSSR krävt att få områdena Ardagan och Kars. Låt oss först som sist säga, att detta är fullständig fantasi och lögn. Andra påstår, att SSSR skulle krävt ändring av den internationella konventionen, som slöts i Montreux, och företrädesrätt för SSSR i fråga om Sunden. Detta är också fantasi och lögn. I själva verket var det fråga om en tvåsidig pakt om ömsesidig hjälp, som inskränkte sig till Svarta havsområdet och Sunden. Sovjetunionen ansåg, att avslutandet av en sådan pakt inte kunde föranleda den till aktioner, som skulle kunna dra in den i en väpnad konflikt med Tyskland – detta för det första – och att SSSR med hänsyn till krigshotet måste ha garanti för att Turkiet inte kommer att släppa in genom Bosporen i Svarta havet krigsskepp tillhörande makter, som inte gränsar till Svarta havet – detta för det andra. Turkiet avvisade dessa båda förbehåll från Sovjetunionens sida och omöjliggjorde därmed paktens slutande. 
De sovjet–turkiska förhandlingarna ledde inte till avslutande av en pakt, men de hjälpte oss att få klarhet eller åtminstone att känna oss för i en rad politiska frågor, som intresserade oss. I den nuvarande internationella situationen är det särskilt viktigt att känna den verkliga fysionomin och politiken hos de stater, med vilka förbindelserna har en särskilt allvarlig betydelse. I Turkiets politik är det nu mycket som blivit oss betydligt klarare, både som resultat av förhandlingarna i Moskva och som resultat av den turkiska regeringens senaste utrikespolitiska handlingar. 
Turkiets regering föredrog som bekant att knyta sitt öde vid en bestämd gruppering av de europeiska makter, som deltar i kriget. Den slöt en pakt om ömsesidig hjälp med England och Frankrike, som redan under två månader fört krig med Tyskland. Härmed har Turkiet slutgiltigt lämnat den försiktiga neutralitetspolitiken och trätt in i det uppflammande europeiska krigets kretslopp. Med detta är man synnerligen belåten både i England och i Frankrike då man vill dra in så många neutrala länder som möjligt, i sin krigssfär. Huruvida Turkiet kommer att ångra sig – det skall vi inte försöka gissa. (Rörelse i salen.) Vår sak är endast att notera dessa nya moment i vår grannes utrikespolitik och uppmärksamt följa händelsernas utveckling. 
Om Turkiet till en viss grad i dag bundit sina händer och drages till ett för landet riskfyllt stödjande av en av de krigförande parterna, så är det uppenbart, att den turkiska regeringen är medveten om det ansvar den i och med detta påtar sig. Men detta är inte den utrikespolitik, som Sovjetunionen fullföljer och tack vare vilken Sovjetunionen redan tillförsäkrat sig inte så få utrikespolitiska framgångar. Sovjetunionen föredrar att också framdeles behålla sina händer fria, att konsekvent fullfölja sin neutralitetspolitik och inte endast ej medverka till krigets lössläppande, utan tvärtom bidraga till att stärka de strävanden till fredens återställande, som gör sig gällande. Vi är övertygade om, att den fredspolitik, som SSSR bedriver, även för framtiden har de bästa perspektiv. Denna politik kommer vi att fullfölja också i svarta havsområdet i förvissning om att vi helt skall kunna trygga dess genomförande på behörigt sätt, så som Sovjetunionens och med den vänskapliga staters intressen kräver. (Applåder).
Nu till förbindelserna med Japan.

På senaste tid kan en viss förbättring i de sovjet– japanska förbindelserna antecknas. Denna förbättring har kunnat förmärkas efter den för kort tid sedan ingångna överenskommelsen i Moskva, vilka ledde till att den bekanta konflikten på den mongoliskmandsjuriska gränsen likviderades. 

Under flera månader, närmare bestämt, under loppet av maj, juni, juli, augusti och till mitten av september, pågick i räjongen Nomanchansk, som ligger vid den mongoliskmandsjuriska gränsen, krigshandlingar, i vilka japanskmandsjuriska och sovjetmongoliska trupper deltog. I krigshandlingarna under denna period deltog alla vapenslag, inklusive flyg och tungt artilleri, och striderna antog ibland en synnerligen blodig karaktär. Den fullständigt meningslösa konflikten krävde inte så få förluster på vår sida, men på den japanskmandsjuriska sidan var förlusterna flera gånger större. Slutligen vände sig Japan till oss med förslag att likvidera konflikten, och vi tillmötesgick gärna den japanska regeringen. 

Konflikten framkallades som bekant genom Japans strävan att slå under sig en del av den Mongoliska folkrepublikens territorium och att på detta sätt med våld ändra den mongoliskmandsjuriska gränsen till sin fördel. En sådan självrådig metod måste möta ett beslutsamt motstånd och visade än en gång sin fullständiga ohållbarhet, då saken gäller Sovjetunionen eller dess bundsförvanter. Om Polens olycksaliga exempel helt nyligen demonstrerade hur litet värde pakter om ömsesidig hjälp, som undertecknats av vissa stormakter i Europa, ibland har (skratt), så var det någonting helt annat, som demonstrerades vid den mongoliskmandsjuriska gränsen. Här demonstrerades betydelsen av de pakter om ömsesidig hjälp, vilka undertecknats av Sovjetunionen. (Stormande, långvariga applåder.)
Vad den ifrågavarande konflikten beträffar, så likviderades den genom den sovjet–japanska överenskommelsen som ingicks den 15 september i Moskva, och freden återställdes fullständigt vid den mongoliskmandsjuriska gränsen. Härmed var det första steget till förbättrande av de sovjet–japanska förbindelserna taget. 

På dagordningen står nu bildandet av en gränskommission, sammansatt av representanter för den sovjetmongoliska och den japanskmandsjuriska sidan. Denna kommission får till uppgift att granska vissa stridiga frågor rörande gränsen. Det behöver inte betvivlas, att därest god vilja ådagalägges inte bara från vår sida, skall metoden att underkasta gränsfrågorna en saklig granskning ge positiva resultat. 

Dessutom har möjligheten att inleda förhandlingar i frågor rörande den sovjet–japanska handeln klargjorts. Det måste erkännas, att det ligger i båda staternas intresse att utveckla handelsomsättningen mellan SSSR och Japan. 

    Vi har sålunda skäl att säga, att en förbättring i vårt förhållande till Japan kunnat skönjas. Det är i dag svårt att avgöra i vilken mån man kan räkna med en snabb utveckling av denna tendens. Vi har ännu inte lyckats få klarhet i, hur pass allvarligt jordmånen är förberedd för detta i japanska kretsar. Å vår sida måste vi säga, att vi förhåller oss positivt till japanska förslag av denna art och behandlar dem utifrån synpunkten av vår grundläggande politiska position och vår omsorg om fredens intressen.

Till sist några ord om krigskontraband och utförsel av vapen från neutrala länder till de krigförande länderna. 

I dagarna publicerades en not av sovjetregeringen till svar på Englands noter av den 6 och 11 september. I vår not framlades Sovjetunionens synpunkt på frågorna om krigskontraband och påvisades, att sovjetregeringen inte kan räkna livsmedel och bränsle för den fredliga befolkningen samt beklädnadsartiklar såsom krigskontraband, att förbud mot införsel av massförbrukningsartiklar innebär att döma barn, kvinnor, åldringar och sjuka till elände och svältdöd. Sovjetregeringen påvisar i noten, att sådana frågor inte kan få avgöras endast av den ena sisun, så som England gjort, utan att de måste avgöras enligt allmänt samförstånd mellan makterna. Vi räknar med att de neutrala länderna, och likaså den allmänna opinionen i England och Frankrike kommer att erkänna att vår ställning är riktig och att vidtaga åtgärder för att kriget mellan de krigförande ländernas arméer inte skall förvandlas till ett krig mot barn, kvinnor, åldringar och sjuka. I varje fall kommer vårt land i egenskap av ett neutralt land, som ej är intresserat av att kriget underblåses, att vidtaga alla mått och steg för att göra kriget mindre ödeläggande, att försvaga det och i fredens intresse påskynda dess avslutande. 

Ur synpunkten av ett sådant perspektiv framkallar den amerikanska regeringens beslut att upphäva utförselförbudet mot vapen till de krigförande länderna ett berättigat tvivel. Det kan väl knappast råda något tvivel om att detta beslut inte kommer att resultera i att kriget mildras och att dess slut bringas närmare, utan tvärtom – det kommer att främja, stärka och skärpa kriget och förlänga det. Självfallet kan ett sådan beslut trygga den amerikanska krigsindustrins höga profiter. Men frågan är: kan denna omständighet rättfärdiga upphävandet av förbudet mot Utförsel av vapen från Amerika? Det är klatt, att den inte kan göra det. 

Sidan är den internationella situationen för närvarande.  Sådana är grunderna för Sovjetunionens utrikespolitik. (Stormande, långvariga applåder. Alla delegerade reser sig och hyllar kamrat Molotov med ovationsartade applåder och leverop).


Källa: Kommunisterna och 2:a världskriget 193940. PDFnätdokument av Martin Fahlgren 27 sept 2009 .

Vinterkriget | Suomi in Soviet foreign policy 19391940.