Gabriel Rein: Kejsaredömet Rysslands statistik i sammandrag, Helsingfors, J.C. Frenckell & Son, 1838:

Physisk beskaffenhet.

Klimat. Med afseende på klimatet indelas Ryssland i fyra regioner eller landsträckor, nemligen:

1) Den arktiska eller polarregionen, sträckande sig till 67° lat. mot söder, med en mer än 8 månader lång vinter. Här fryser qvicksilfret årligen och hafven äro ifrån slutet af September till slutet på Junii betäckte med is; kärren upptina alldrig fullkomligen. All jordkultur upphör, träden förvandlas till dvärgaktiga buskar, sluteligen försvinna äfven dessa och mossor äro den enda vegetation naturen frambringar. Den kortväxta polar-menniskans enda följeslagare till dessa trakter äro hunden och renen; hennes förnämsta näringsfång fiske.

2) Kalla regionen, med stränga, omkring sex månader långa vintrar, mellan 67° och 57° lat. Ifrån 65° begynner i det Europaeiska Ryssland jordbruk med någorlunda utsigt till gynnande skörd; i Asien deremot blir, ju längre man kommer åt öster, kölden allt mera herrskande, så att vid Olekminsk vid Lena fl. under 60° endast korn trifves, och vid Udskoi nära Ochotska hafvet än under 55°, således ungefär under samma lat. som Moskva och Königsberg, ingen säd växer. I Kamtschatka, under samma latitud med England, sträcker sig svårigheten att odla säd ännu sydligare, och endast kornet lönar odlarens möda. Kalla regionens heta somrar befordra väl växtligheten, men öfvergångstiderne ifrån den kalla till den heta årstiden och tvärtom, det är våren och hösten, äro ytterst korta.

3) Tempererade regionen, fr. 57°— 50° lat., med ett jemnt, för den animaliska och vegetabiliska naturen lika gynnande klimat, i allmänhet ej olikt klimatet i Preussen och Danmark, likväl med strängare vintrar. Utgör i de trakter, der jordmonen är gynnande och odlingen icke hindras genom bristande befolkning, Kejsaredömets fruktbaraste del.

4) Varma regionen, från 50° till södra gränsen, med tidig och varm vår, mycket torr och het sommar, sen och kort höst, samt kort men sträng vinter; klimatet härstädes liknar Lombardiets och Södra Frankrikes. De heta somrarne åstadkomma dock ofta en för menniskor och djur farlig luftsmitta. Orkaner äro icke heller sällsynta.

Bergsåsar: 1) Fortsättningen af Seveåsen stryker genom Finska Lappland in i Rysslands norra provinser, och utgör en icke bred sträcka af blott några 100 fot höga kullar. 2) Karpathernes norra sluttning i Polen höjer sig i berget Lysa till 1920' och i Kathrineberget till 2000'. 3) Ural, gränsen emellan Europa och Asien, hvilken i en längd af 250 geographiska mil, med en bredd af 7—18 mil, drager sig från norr till söder, långsamt sluttande åt Europaeiska sidan, brantare mot Asien, med de hittills kända högsta punkter Konschakowskoj kamen, 8000', enligt andra blott 5000' öfver hafvet, Deneschin 5500' (4100') och Kwarnusch 5000'. Den förut som högsta punkt ansedda Pawdinskoj kamen i G. Perm, som uppgifvits stiga till 6400', har befunnits icke öfverstiga 3550' eller, enl. andra, endast uppnå 2700'. 4) Kaukasus med spetsarne Elborus 18100' eller enligt sednare mätningar 15400', i sydost om denna spets Kasbek eller Mainwari 14,400—14500' och Schahdag (Kungsberget) = 12000'. Dessa uppräknade bergsåsar innesluta ett ofanteligt slättland, det såkallade osteuropaeiska, hvilket genom en från Karpatherne utgående, i nordostlig riktning åt Ural framlöpande rad af kullar och höjder, bland hvilka 5) den vattenrika Valdai-höjden eller Wolchonski skogen (Mons Alaunus), som icke öfverstiger 1070' i höjd, är bekantast, åter delas i tvenne, dels åt Ishafvet och Östersjön, dels åt Kaspiska och Svarta hafven sluttande lågländer; sålunda likväl, att den sednare sluttningen till en del genomskäres af en bred landtrygg, som, kommande från Galicien, stryker genom södra Ryssland. 6) På Tauriska halföns södra kust framstryker en isolerad höjdsträckning Jaila, med de högsta topparne Tschadür Dag 4740' och Babugan Jaila 4600'. 7) De Armeniska bergen, med stora Ararat 16200' och lilla Ararat 12000'. 8) Lilla Altai, vid Sibiriens södra gräns, högst 6500', hvars östra och nordöstra fortsättningar Sajaniska, Nertschinska, Jablonoj och Stanovoj bergen sträcka sig ända till Tschuktschernes halfö, och derifrån utsända en gren till det på Vulkaner rika Kamtschatka. Ural och lilla Altai, samt deras genom Kirgisernes stepper strykande mellanlänkar Mamet Tau, Alginski bergen, Uluk Tag, Beszka bergen *), äfvensom Altais fortsättningar i öster och nordost, innesluta det ofantliga, i östra delen af lägre bergsåsar genomskurna, mot Ishafvet sluttande och för dess kalla vindar blottställda Sibiriska låglandet. I Ryska Amerika höjer sig Elias berget till 17850' ā 17900' och Fairweather (det vakra vädrets berg) till 14900'.

—————
*) Dessa mellanlänkars tillvaro har dock af sednare Geographer blifvit bestridd.

Jordmon. Den bördigaste jordmon hafva rikets mellersta provinser, sträckande sig från G. Moskva, Wladimir, Nischegorod och Tambov i norr och öster till Charkov och Pultava i söder, samt de under samma latitud mera åt vester belägna provinserne, med undantag likväl af Minsk. Det Europaeiska Rysslands norra del har en mestadels mager, sandblandad dock gräsbeväxt, af ofanteliga skogar betäckt, ofta äfven sank och kärraktig jordmon. Mellan Hvita hafvet och Östersjön ligga Europas vattenrikaste nejder, betäckte af otaliga, genom smala sund med hvarandra sammanbundne träsk, mellan hvilka klippiga höjder framslingra sig. Södra delen af Ryssland har en föga skogbeväxt, ömsom ytterst bördig, ömsom ofruktbar, saltblandad mark. Utom i norra Ryssland finnas större kärr i Litthauen, Volhynien och Bessarabien. Märkvärdigast äro de så kallade Rokitno kärren, samt Pinska kärren, belägne i vester om Dnepr, i södra delen af G. Minsk och Grodno, samt norra delen af Volhynien. Dessa kärr afvexla med ofanteliga skogar. Stora sträckor upptagas af de såkallade stepperne, isynnerhet i vestra Rysslands södra hälft, dels med sandig, och alldeles ofruktbar jordmon, samt alldeles obebodde, dels beväxte med gräs samt genomtågade af nomader. Många stepper hafva saltblandad jordmon, innehålla saltsjöar och genomflytas af saltiga bäckar. De förnämsta stepper äro: Den Petschoriska, mellan Dvina och Petschora; den Jaroslavska, i G. Tambov; den Nogaiska, norr om Krimm, Svarta och Asovska hafven, från nedre Don till nedre Dnepr; den Donska, i Donska Kosackernes land; den Kubanska, från floden Kuban, hvilken faller i Svarta hafvets nordöstra hörn, till Dons biflod Manisch; den Asovska, på östra sidan af Asovska sjön och Don flodens nedre lopp; den Kumanska, vid floden Kuma och nordvest om Kaspiska hafvet; den Terekska, i söder om den förra; den Uralska eller Kalmuckiska, mellan floderne Wolga och Ural, samt Kaspiska hafvet; den Kirgisiska, från Irtisch till sjön Aral och floden Ural; och sluteligen den Barabinziska eller Baraba-steppen, mellan Irtisch och Obi flodernes mellersta lopp. Sibirien har i sin södra del, utom några redan nämnde stepper, ogenomträngliga skogar, ypperliga betesmarker och en jordmon, der säd ganska väl växer; de nordligare trakterne deremot, från 57°, hafva mager; sank och kärraktig mark. Tre femtedelar af Sibirien anses, dels för jordmonens ofruktbarhet, dels för klimatets hårdhet, icke kunna odlas.

Sjöar. I Asien: 1) Kaspiska hafvet, den största insjö på jorden, 6860 q. m. och 2) Aral sjön, 1100 q. m. i Kirgissteppen. Begge vidröra endast rikets gräns. 3) Baikal, den största, alldeles inom Ryskt gebit belägna insjö, 524 q. m., innesluten af branta klippväggar i Gouv. Irkutsk. 4, 5) De förenade sjöarne Tschany och Sumi i Baraba-steppen. 6) Teletskoe eller Altyn, vid Altais sluttning mellan G. Jeniseisk och Tomsk, 18 mil lång, 12 bred. 7) Balkasch- och 8) Alaktugul, begge i Kirgis-steppen vid rikets södra gräns. — I Europa: 9) Ladoga, 292 q. m. omgifven af Ingermanland, Finland och Olonetz. 10) Onega 30 m. 1. 10 br. inom G. Olonetz. 11) Peipus 12 m. l. 10 br., mellan Ingermanland, Estland och Lifland, sammanhänger i söder med Pleskovska sjön, mellan Lifland, Pleskov och Ingermanland, 13) Wirtsjärv i Lifland, vester om Peipus. 14) Selicher i G. Tver. 15) Ilmen 6 m. l. 5 br., 16) Bjeloe osero (Hvita sjön), 17) Wosch eller Woscha (Вожа); alla tre i G. Novgorod. 18) Kubina eller Kubinskoe Sjön i G. Wologda. 19) Latscha och 20) Wodla i öster, samt 21) Seg och 22) Wig eller Wyg i norr om Onega, alla i G. Olonetz. 23—26) Kutno, Top, Piavo, Kowda, med flere, mellan Hvita hafvet och Finland i G. Archangel. 27—29) Imandra, Kombo, Kola m. fl. på Lappska halfön af G. Archangel.

Floder. I. Utfallande i Ishafvet: a) i Europa: 1) Petschora från Ural i G. Perms nordöstra hörn, upptar Usa från höger, samt Ischma, Pischma och Tsilma från vänster; faller i Petschora viken; 143 mil lång. 2) Mesen ifrån Petschoriska steppen, bifloder Pesa fr. h. Waschka fr. v., i Mesen-viken, 120 m. 1. 3) Dvina, uppkommer genom sammanflödet af Jug, som har sitt ursprung från Södra delen af G. Wologda, och Suchona, som flyter ur sjön Kubinskoe; Dvina upptager fr.h. Wytschegda och Pinega, fr. v. Waga; utfaller i Dvina-viken af Hvita hafvet; 160 mil lång, under största delen af sitt lopp segelbar. 4) Onega, afleder sjöarne Woscha och Latscha i Onega viken, 80 m. 1. 5) Wyg, sjöarne Wygs och Segs utlopp i Hvita hafvet. 6) Kem, Kutno sjöns utlopp i sammahaf. 7) Kowda afleder sjöarne Top, Piavo och Kowda i Kandalaskaja viken. På Lappska halfön: 8—11) Kola och Tuloma, med gemensamt utlopp i Kola bugten, Ernyschnaja eller Woronja i Ishafvet, Ponoj i Hvita hafvet. b) I Asien: 1) Kara, gränsflod mellan Asien och Europa, i Kariska viken. 2) Obi, från tvenne källfloder, Bija ur sjön Teletzkoe, och Katunja fr. Lilla Altaj och Kolywanska bergen; upptar fr. v. Irtisch, [med hvilken förut fr. v. Ischim och Tobol, fr. h. Om förenat sig], Konda och Sosva, samt fr. h. Tom, Tschulym, Ket, Wach och Torom; öfver 430 m. l., och på sina ställen 4 mil br., segelbar, i Obi viken. 3) Tasa, i viken af samma hamn. 4) Jenisei, ur tvenne källfloder [af några Schiskit och Kamsara, af andra Takem och Kemtschik, af andra åter Weykem och Ulakem kallade] i Mongoliet, segelbar ifrån Abakansk, öfver 570 m. 1., i sin öfre och mellersta del med hastigt, i nedre delen med sakta lopp, upptager från v. Abakan, Kem, Kas, Sym, Scharschicha, Elui (Jelui) eller Jelagui, Turuchan, fr. h. Kan, Angara som flyter ur sjön Baikal och efter föreningen med Ilim kallas Öfre Tunguska, vidare Pit, Kij, Kas eller Katz, Sten-Tunguska, Bachta, Nedre Tunguska och Kursika; Jenisei utfaller i de Sjuttio öarnes vik. 5) Piasina ur sjön Piasino und. 70° lat., med bifloderne Agapa fr. v. och Dudypka fr. h. 6) Taimura, ur sjön af samma namn, till den lika benämnda viken. 7) Chatanga, i viken af samma namn. 8) Anabara i Preobraschenja bai. 9) Olenek, 143 m. 1. 10) Lena, ur kärr i vester om Baikal, upptar Kirenga, då den blir segelbar, Witim, Olekma, Aldan, som förut förenat sig med Amga, m. fl. fr. h., samt Wilui och Muna m. m. fr. v. Antalet af Lenas bifloder uppgifves till icke mindre än 523; efter ett lopp af 600 mil faller den, delad i flere armar, i hafvet. 11) Jana, upptager Adyga fr. h. Butaktaj m. fl. fr. v., utfaller genom fem mynningar i viken Maigolotsk. 12) Indigirka med bifloderne Omakon, Nera, Moma fr.h., Arga, Selennach, Ujandinah fr. v., 170 m. 1., utfaller genom 4 hufvudmynningar. 13) Alaseja. 14) Kolyma från Stanovoj bergen, med Korkodan och Omolon fr. h., Jasaschna och Schubina fr. v. 214 m. l. II. Floder med utlopp åt östra oceanen: 1) Anadyr fr. sjön Joanko, under polarkretsen, i Anadyr-viken. 2) Kamtschatka; hufvudflod på halfön af samma namn, 70 m. 1., faller vid Nischne-Kamtschatsk på halföns östra kust i Kamtschatka bugten. 3) Penschina i hafsviken af samma namn. 4) Ochota bildar vid sin mynning hamnen af staden Ochotsk. 5) Uda, med Polovinka, nära rikets södra gräns i Ochotska hafvet. 6) Argun, på en sträcka gräns mot Mantschuriet, förenar sig med Schilka, antar namnet Amur och öfvergår på Chinesiskt område. III. I Baikal falla: 1) Selenga från Stora Altai och 2) Öfre Angara. IV. På Aralsjöns östra strand Syr eller Sihon, hvilken i söder begränsar den till Ryssland hörande delen af Kirgisiska steppen. V. I Kaspiska hafvet: 1) Emba eller Jemba flyter genom Kirgisiska steppen i sjöns nordöstra hörn. 2) Ural, fordom Jaik, från berget Kalgan Tau på Uralska bergsåsen, skiljer Kirgisiska steppen från Orenburgska och Astrachanska Gouvernementerne, 300 mil l., segelbar för större fartyg från Orenburg, biflod Sakmara. 3) Wolga, en af Gamla verldens största floder, ur sjön Stersche (Стерже) vid byn Wolgino Werchowje på Alauniska höjden i G. Tver, förenar sig snart med Selischarowka fr. sjön Seligher, blir segelbar vid Rschev Wladimirov, upptar Oka, hvilken förut blifvit förstärkt genom Upa, Schidra, Ugra, Moskva, Tsna, Kliäsma med fl., vid Nischegorod, äfvensom Sura med dess biflod Piaha, och Tereschka fr. h., och Tvertsa, Mologa, Scheksna ur Bjeloe osero, Kostroma, Unscha, Wetluga, den 215 mil långa, genom fl. Wjätka förstärkta Kama, Samara, Irgits och Jeruslan fr. v., samt utfaller, efter ett lopp af 570 mil, genom 8 hufvudarmar och mer än 60 mynningar, hvilka innesluta omkring 70 öar. Besväras 6 mil före sitt utfall af grund och sandbankar. 4) Kuma, ur tvenne källfloder Gum och Gumitsch, äfven stora och lilla Kuma kallade, vid berget Bisch Tau vid Kaukasi norra sluttning och norr om Elborus, förlorar sig efter ett lopp af 70 mil, alldeles nära hafvet till större delen i sanden. 5) Terek, ur källor i öster om Kumas, utfaller genom många armar, och bildar ett stort deltaland, 70 m. 1. med många tillflöden från höger. 6) Kur, från Moschiska bergens östra sluttning, nära Achalzik, med gränsfloden Arasch eller Aras, som förenar sig med densamma; 120 m. l., segelbar från Megetschenskij. VI. I Svarta hafvet: 1) Rion, de Gamles Phasis, fr. Kaukasi södra sluttning, sydost om Elborus, 20 m. segelbar, utfaller vid fästningen Poti. 2) Kuban, hos de Gamle kallad Atticitus eller Panda, ur Kaukasus, nära toppen af Elborus, 86 m. 1., utfaller genom tvenne hufvudgrenar, den ena i Asovska, den andra i Kubanska viken af Svarta hafvet, inneslutande ön Taman. 3) Don (Tanais) ur sjön Ivanovskoe eller Ivanov i G. Tula, upptar fr. v. Woronesch, Choper med Worona, Medveditsa, Ilawla, Sal och Manysch; fr. h. Sosva, Sosna, Kalitva, Tschar och den betydligaste af alla, den fr. Gouv. Kursk kommande Donetz, med sina bifloder Oskol, Krasnaja, Aidar, Beresovaja, Tnilaja m. fl. Don är 190 m. 1., har trögt lopp och under sommartorkan besväras segelfarten af grund. 4) Dnepr, (Borysthenes), ur kärr i norra delen af G. Smolensk mot gränsen af Tver, på Wolschonski skogens södra sluttning; upptager fr. h. Druets, Beresina, Pripets [med dess tillflöden Styr och Goryn (Horyn) fr. söder, samt Pina och Jasiolda fr. norr, ] vidare Teterev, Ross och Ingulets, samt sluteligen vid sin mynning den från Karpatherne kommande Bug eller Bog, de Gamles Hypanis, som dessförinnan upptagit Ingul; fr. v. Soscha med Biseda, Djässna med Sem, vidare Sula, Psiol, Worskla, Orel och Samara; 214 m. 1. med hastigt lopp, segelbar från Dorogobusch i G. Smolensk, men dock i sitt mellersta lopp nedan om Kiev till Alexandrovsk i G. Jekaterinoslav besvärad af forssar, som afbryta skutfarten, bildar mellan Cherson och Otschakov en vik eller Liman, samt utfaller mellan sistnämnde stad och Kinburn 2 mil bred. 5) Dnestr (Tyras) ur en sjö i Karpatherne i Galicien, träder nära Chotim eller Chotschim i Bessarabien på Ryskt område, lider i sitt öfre lopp af forssar, blir först vid Bender oafbrutet segelbar och bildar vid sitt utlopp mellan Akirman och Ovidiopol en liman. 6) Donau (Ister) i sitt nedre lopp, och dess hufvudmynning Suline, äfvensom Donaus från Galicien kommande biflod Pruth (Poras eller Pyrethos), utgöra gräns mot Turkiet. VII. I Östersjön: 1) Niemen fr. G.Minsk, upptar fr. v. Schtschara, fr. h. Wilja, och utfaller i Preussen, under namn af Memel i Kurisches Haff. 2) Windau, fr. G. Wilna, utfaller i Kurland vid staden Windau. 4) Kurländska Aa, (äfven heilige Aa kallad), ur tvenne källfloder Memel och Muhs i G. Wilna, faller 50 verst nedanom Mitau dels i Riga-viken, dels i Düna floden. 4) Düna, från kretsen Ostaschkov i G. Tver, ur kärr i Wolchonski skogens sluttning, upptager fr. h. den ända fr. staden Toropetz segelbara Toropa, vidare Obol, Polota, Drissa, Ewest och Oger, fr, v. Mescha (Межа), Kaspljä, Ula, Dissna; segelbar för större fartyg från Welisch i G. Witebsk; 140 m. l., alldrig öfver 10 till 12 fot djup, besvärad af grund och forssar, faller genom tvenne mynningar, gamla och nya Düna, som innesluta ön Magnusholm, 13 verst nedan om Riga, i viken af samma namn. 5) Lifländska Aa, norr om Düna i samma vik. 6) Pernau i Pernau bugten, Riga-vikens nordöstra hörn. 7) Narova, som fr. h. upptar Pljussa, afleder sjön Peipus till Narva bugten, 12 verst nedanom den likbenämnda staden, 9 m. 1., segelfarten afbruten genom vattufall; mynningen, besvärad af grund, tillåter endast 6 ā 7 fot djupt gående fartyg att segla in i floden. 8) Luga, ur källor nära sjön Ilmen i G. Novgorod, förbi Jamburg i nordost om Narva i en liten (Soikkina) bugt af Finska viken. 9) Neva, ur Ladoga, upptager fr. h. Ochta, fr. v. Beresovka, Tossna, Ingeris eller Ischora; 8 Ŋ mil lång, hastigt lopp, faller nedanom Petersburg genom flere armar, bland hvilka Stora och Lilla Neva, samt stora och lilla Nevka, i Kronstadska bugten. 10) Systerbäck, Sestra eller Rajajoki, gränsflod mot Finland i Kronstads bugt. VIII. I Ladoga utfalla: Wolchov fr. sjön Ilmen, Sjass med sin biflod Tichwinka fr. sydost, Svir ur Onega. IX. I Ilmen: Schelon fr. sydvest, Lovat fr. söder, Msta fr. nordost. X. I Onega: Wytegra fr. sydost, Wodla ur den lika benämnde sjön. XI. I Peipus: Embach fr. Wirtsjärv, förbi Dorpat, på sjöns vestra, Welika på dess södra sida eller i den såkallade Pleskovska sjön.

Vattucommunication och Kanaler: I. Vattenförbindelse mellan Is- och Kaspiska-hafvets: a) Kubinska eller Prins Alexanders af Würtemberg Kanal, i G. Wologda, förenar Wolgas biflod Scheksna med sjön Kubina, ur hvilken Suchona, en af Dvinas källfloder upprinner, b) Katharine eller Nordkanalen, på gränsen mellan G. Wologda och Perm, sammanbinder Dvinas och Wolgas vattensystemer sålunda, att den förenar norra Keltma, som utfaller i Wytschegda, Dvinas hufvudbiflod, med Dschuritsch, södra Keltmas tillflöde; hvilken sistnämnde åter faller i Wolgas biflod Kama. II. Mellan Ishafvet och Östersjön åstadkommes förbindelse genom Dvina, Suchona, sjön Kubina, Kubinski kanal i G. Wologda och Novgorod, Scheksna, Bjeloe osero, dess tillflöde Kowscha, Marie kanal i G. Olonetz, som sammanbinder sistnämnde flod med Wytegra, hvilken faller i sjön Onega, den der åter i söder omgifves af Onega kanal; från Onega fortsättes förbindelsen vidare genom fl. Svir, sjön Ladoga o. s. v. III. Mellan Kaspiska hafvet och Östersjön: a) Wolga, Tvertsa, kanalen Wyschnej Wolotschok i G. Tver, fl. Tsna, som faller i Msta, sjön Ilmen, Wolchov, sjön Ladoga o. s. v. För att undvika den ofta af stormar besvärade sjön Ilmen, har en kanal, den Novogorodska eller Sieverska, blifvit anlagd, som från Msta, förbi Ilmen, directe leder till Wolchov; likaså leder en annan, Ladoga-kanal, ifrån Wolchovs nedre lopp, söder om sjön Ladoga, hvars stormar, klippor och sandbankar icke sällan blifva farliga för de sjöfarande, directe till Neva, b) Wolga, Mologa, dess tillflöde Tschagodoschtscha med sin biflod Somina, Tichwinska kanalen i G.Novgorod, floderne Tichwinka och Sjass samt sjön Ladoga. Också leder en fortsättning af Ladoga kanal, den såkallade Sjass-kanalen, fartygen i söder om nämnde sjö till floden Sjass. c) Wolga, Scheksna o. s. v. samma väg, som förenar Ishafvet med Östersjön, hvarvid än bör märkas, att en kanal, den Svirska, som i sydost om Ladoga är ämnad att sammanbinda Svir med Sjass, är under arbete. IV. Östersjön och Svarta hafvet: a) Neva till Wolga, Oka, Upa, dess biflod Schat, kanalen Jepifan (G. Tula) och floden Don. b) Düna, Ula, någre mindre vattudrag, kanalen Beresina (G. Witepsk och Minsk), floden af samma namn och Dnepr. c) Niemen, Schtschara, Oginski kanal (G. Minsk), fl. Jasiolda, Pripets och Dnepr.
Elektronisk form: Pauli Kruhse (2009).

Föregående sida | Innehållet | Följande sida