1888. Leo Mechelin: Till Zachris Topelius på hans 70:årsdag. Suomeksi.

Till Zachris Topelius på hans 70:årsdag.

R.F. v. Willebrand: Redan på sin sextioårsdag år 1878 fick Zachris Topelius från när och fjärran mottaga talrika bevis på välvilja, beundran och tacksamhet. Sjuttioårsdagen den 14 januari 1888 begicks med en festlighet, hvars motstycke i fråga om högtidlig stämning och odelad sympati från allmänhetens sida dittills blott haft ett motstycke i vårt land: hyllningen för Elias Lönnrot den 9 april 1882. Åttioårsdagen, som Topelius ännu vid fulla krafter upplefde, ehuru hans lifslåga kort därpå släcktes, gestaltade sig ju sedan till en ärebetygelse, hvars motsvarighet aldrig hos oss kommit någon enskild person till del. Åtminstone icke någon lefvande. Blott åt Runeberg hade en gång tillförene hela Finlands folk ägnat en ändå mer storartad tacksamhetsgärd. Men det var på begrafningsdagen den 12 maj 1877.

Hufvudstadens fest för Topelius på sjuttioårsdagen den 14 januari 1888 försiggick i Studenthuset. Det svenska högtidstalet hölls därvid af L. Mechelin.

Mina damer och herrar!

Vid ett af de trånga vatten, som mellan holmar och skär leda Finska vikens böljor dämpade och stilla fram till fastlandets strand, ligger en landtlig bostad. Det är så fridfullt i detta hem på den vackra, af höga björkar krönta udden. Hufvudstaden är nog långt att dess buller och gny ej tränga störande dit ut, - men så nära ändå att pulsslagen af dess inre lif låta sig där förnimma.

Det är denna plats som Zachris Topelius valde till sin vistelseort när tiden var inne att lämna offentliga värf.

Här iakttager han de ständigt återkommande och dock ständigt nya växlingarna i naturens värld. Han njuter af sommarens blida solljus med blomsterfägring och alstringskraft på fält och mark. Han lyssnar till vindarnas sus i höstens vemodiga skymning. Han rädes ej för vinterdrifvan som gnistrar i kölden. Han fröjdas när våren åter nalkas med ungdomslust och svällande knoppar, med jublande fågelsång och frigjorda böljors lek.

Och omsluten af en kärleksfull, om ock glesnad familjekrets, skådar han med den gamles lugn, men med den hjärtevärme skaldens känsla tillika, på de skiftande företeelserna i fäderneslandets samhällslif, glades åt framstegen på det godas och rättas väg och låter ej hoppet på ljusning sjunka, om ock mången dag synes mulen och mörk.

Han sökte lugnet, men icke hvilan. Andens skapande kraft har fortsatt sitt arbete. Än kvälla de fram med friskhet och lif, de fängslande berättelserna från långt förgångna tider, - än klingar välljud från skaldens lyra.

Hvem skulle ej unna Topelius hans stilla tillbakadragenhet. Den hindrar ju ej att från fosterlandets vida bygder tacksamma läsares tysta hälsning ilar dit till honom, så ofta, ofta, då hjärtat värmts och tanken höjts af hans ord.

Men i dag ha vi ryckt den blide poeten bort från hans landtliga frid. Vi måste få hysa honom i vår krets på denna dag. Vi måste få med handslag och ord, med sång och musik, betyga honom huru lifligt vi glädjas att Zachris Topelius vid fyllda sjuttio år bevarat ungdomsvåren i sitt bröst och ännu kan få njuta af lifvets högsta goda: att i kärlek verka för sitt land. Ja, du har sett det redan, vördade gäst, huru hjärtligt välkommen du är till denna enkla, uppriktiga hyllningsfest.

Om våra blickar kunde öfverfara i dag de skilda trakterna i vårt land, där det nu ligger slutet i vinterns omfamning, så skulle vi skåda öfverallt huru Zachris Topelius' födelsedag festligt begås i stad och på landet, i samkväm och i hemmen, och huru man gemensamt glades liksom vi, att i dag få hedra honom, som skänkt så rika gåfvor ur diktens skattkammare åt sitt folk. Och vi hade fått se huru uti hundrade och åter hundrade skolsalar barnskarorna andäktigt lyssnat till hvad läraren eller lärarinnan talat för dem om dagens betydelse och hvad allt han verkat, den man, som skrifvit för barnen Naturens bok och de vackra sagorna och annat mer. Och hvad de små förnummit i dag, det skola de aldrig förgäta.

***

Mer än femtio år ha förgått sedan Topelius begynte odla diktens höga konst. Hvad han sjöng i de tidiga ynglingaåren var icke lärospån blott, dömda att snart förintas. Nej, än i dag kunna vi tjusas af den ideala stämningen och den sköna formen hos dessa kväden från 1830- och början af 1840-talen.

Hur annorlunda än nu, voro ej förhållandena i vårt land den tiden! Allmänandan, som nu likt en mäktig drifkraft ger fart och nerv åt samhällets och de enskildes verksamhet, den låg i dvala på den tid då Topelius vid högskolan idkade lärda och vittra studier och mognade till själfständigt arbete. Landet styrdes, lagarna skipades, ordning rådde; - men till hvilket mål man sträfvade, om en utveckling skulle ske, och i hvilken riktning, det var för de styrda en okänd sak. Där fanns ej någon idéernas växelverkan till samhällslifvets befruktande. Litteratur och vetenskap hade sin värld för sig och berörde blott sällan samtidens spörsmål och eget lands angelägenheter.

Sålunda var det ej endast ungdomsårens bristande erfarenhet af det verkliga lifvets uppgifter och strider, som orsakade, att Topelii diktning i dess första skede framför allt återspeglade inåtvända betraktelser, allmänna intryck af naturen eller den drömmande känslans värld.

Men det dröjde ej länge innan Ljungblommornas skald riktade sin tanke på frågor af djupare halt, på ämnen af fosterländsk betydelse. Redan på 1840-talet uppstodo väckelser till en kraftigare, mera själfmedveten anda i vårt land. Lönnrot hade samlat nationalsångens skatter, Castrén utforskade de finska stammarnas forntid, Nordström tolkade det finska statslifvets lagar, Snellman höjde sin manande stämma i Saima, Cygnaeus tände hänförelsens gnistor genom sitt storslagna tal i maj 1848 - och Runeberg diktade Fänrik Ståls sägner.

Topelius upptog i sin lyrik de fosterländska sträfvandena, de upphöjda idealen. I dikter, sådana som "Våren 1848", susa den nya tidens vingslag. "Finlands namn" är ett ode till fosterjorden. I den högstämda sången från 1852 "I mörka tider" frambryter harmen öfver åtgärder, som riktats mot universitetet. Den manligt stolta studentvisan, från samma år, "Vi äro andens fria folk", manar att ställa målet högt och kämpa därför med mod och kraft. - De sköna sångerna vid Nervanders, Castréns och Wallins grafvar vittnade, att Topelius förmådde gifva gestalt åt nationens ädlaste känslor.

Och så har det fortgått alltsedan. Ur dikten om Saima kanal talar fast förtröstan på en framtid för det folk, som fullbordat detta storverk. I "Veteranerna" framhålles på ett gripande sätt den länge förgätna, då femtioåriga tacksamhetsskulden till de kvarlefvande kämparne från 1808 års krig.

De vekare ackorden tystnade dock ej, de funno i "Sylvias visor" sin fulländning: dessa skära visor, väfda af morgondagg och solglimt, af glädjens jubel och vemodets tår, af aftonrodnad och kärlekslängtan i den finska sommarns korta, men ljufva fägring.

Men det var ej blott den närvarande tidens vaknande rörelser, som jämte vår härliga natur och familjelifvets innerlighet gåfvo stoff åt den mognade skaldens fantasi. Han hade redan tidigt begynt att forska i de framfarna tidernas lif, i fäderneslandets historia.

Känn dig själf! Denna gyllene regel, inom vårt folk länge blott föga beaktad, måste komma till heders. Den rikhaltiga texten till "Finland, framställdt i teckningar", var det första, Topelius i detta syfte författade, - Det är erkändt, att han isynnerhet genom sina universitetsföreläsningar med ära och gagn fört den finska häfdeforskningens talan.

Det skall dock ej beklagas, att han ej odeladt ägnat sig åt den historiska vetenskapen. Hvilken förlust hade det ej medfört för vårt lands poetiska litteratur! I själfva verket har ju Topelius äfven genom poetiska verk spridt historisk kunskap. "Fältskärns berättelser" äro ej endast ett antal framstående noveller, som genom sin mästerliga skildring af intressanta händelser blifvit en älsklingsläsning såväl i Finland som i de skandinaviska länderna. De äro därjämte tidstaflor, som låta tidehvarf efter tidehvarf från 30-åriga kriget allt intill tredje Gustafs dagar med historisk sanning träda fram. Där det gällt de olika tidernas och de historiska personernas skaplynne, där har skaldens teckning sammanfallit med historieskrifvarens vitsord. Men därutöfver har diktarens fantasi uppfyllt bilderna med händelser och personer, med strider och lidanden, om hvilka historien tiger, men i hvilka vi se huru de enskildes öden i slott och i koja, i krig och i fred gestaltat sig, allt medan historiens hjul rullat fram. Och det är vårt eget land, som bildar bakgrunden för dessa liffulla skildringar.

Ej blott i berättelsens form, men ock i dramats har Topelius gifvit lif åt de bilder han sett i historiens skrift. Må en framtida granskning afgöra om vi ha rätt att betrakta "Regina von Emmerritz" såsom höjdpunkten af hans diktning. Visst är, att en känsla af ädel hänförelse genomträngt åskådarna hvarje gång detta skådespel, med värdig återgifvare af den store Gustaf Adolfs roll, gått öfver våra tiljor.

Tidigare hade Topelius ställt fram ett annat sceneri från de historiska minnenas värld, den gången dock ej ensam; han gaf blott libretton, Pacius diktade den sköna musiken till "Kung Carls jagt". Det gick ett skimmer öfver vår unga hufvudstad den vår då denna opera blef öfvad och uppförd här af amatörer. Man njöt af tonerna och dikten, bröstet vidgades, ty hela den tjusande skapelsen var inhemskt verk. Man såg en högre ljusning randas för konstlifvet i vårt land.

Topelii ord och Pacii musik ha sedan dess mången gång förenats. Sånger af ovansklig skönhet lefva kvar från den minnesvärda kväll, då Nya teatern blef invigd med sagospelet "Prinsessan af Cypern".

Och icke blott Pacius, - alla våra finska tonsättare, Collan och Schantz och Moring och andra som ännu lefva, ha diktat musik till Topelii sånger.

Rastlöst har Topelii arbete fortgått inom litteraturens olika grenar. Må vi minnas att han utöfvat äfven publicistens mödosamma kall i nära tjugo år, såsom redaktör af "Helsingfors Tidningar".

Därjämte har vårt hufvudstadssamhälle rönt så mycket godt af hans personliga medverkan i olika sträfvanden. Hans varma håg tillät honom ej att stå utanför detta lif, han deltog däri vare sig att det gällde välgörenhetens grannlaga värf eller de konstnärliga intressenas befrämjande. Och detta allt jämsides med en ämbetsverksamhet, som slutligen i det akademiska rektoratet lade på hans skuldror universitetets vidlyftiga förvaltning.

Dock, jag har ej rätt att med denna så bristfälliga återblick längre pröfva tålamodet hos vår vördade hedersgäst och den ärade församlingen, inom hvilken enhvar i kär hågkomst sluter mer af Topelii verk än jag här ens kunde nämna. Jag ber blott att få hålla fram ännu en länk i den krans af diktens blommor, med hvilken Topelius bundit vid sig sina landsmäns tillgifvenhet. Jag syftar på "Läsning för barn". Det är ju en hel litteratur för sig, visor och ballader, sagor och noveller, dramer och lustspel, - en litteratur som bär prägeln af skaldens friska tanke att "de kära barnen böra få växa upp med deras glada tro på lifvet, deras lyckliga endräkt med naturen och med sig själf". - De som bäst förmå uppskatta den djupa betydelsen af Topelii skrifter för barn, mödrarna, de ha i dag hemburit barnavännen sin särskilda tack. Jag tillägger därför blott, att äfven om Topelii genius ej hade alstrat annat än läsningen för barn - och det är dock blott en bråkdel af hans verk - så skulle vi i denna stund stå slutna kring honom som vi nu det göra, med hjärtan varma af den lifligaste tacksamhet.

***

Jämte dessa rika minnen står äfven framtiden för vår syn. Vi prisa dig lycklig, vördade skald, att kunna lämna så mycket skönt i arf åt kommande släkten. Din skaldegåfva har stått i de sedliga makternas tjänst. Oskuld och barnatro, renhet i tanke och vandel, hjärtegodhet och upphöjdt sinne klinga fram ur din lyras toner, tala ur dina sägners och sagors blad. Det är ett språk som ej skall förstummas, det är en skatt som ej rost förtär.

Och du har tänkt stort om ditt folk och dess framtid. Ej så, som ville du se detta folk växa ut till en sådan maktens storhet, som söker sin äras glans i krossande våld mot andra. Nej, du vill se det stort i kärlek till sanning och ljus, uti idoghet och försakelse, i trohet mot furste och lag, stort i frihetens bruk till framsteg i odling och rätt.

Skall sådan framtid nås?

Ja. Ty grunden finnes.

Ja, den skall nås, om hvarje kraft och hvar förmåga hängifvet ägnar sig åt arbete för fäderneslandets väl.

Vi prisa dig lycklig att vara en bland dem, som med ingifvelsens ord bringat näring åt fosterlandskärlekens eld - denna heliga eld som skall lysa och värma vårt finska folk, på dess väg bland nationernas tal, fram genom kommande sekler.

Lefve Zachris Topelius!

Zachris Topelius (1818-98), professor, universitetets rektor, författare, publicist. Leo Mechelin (1839-1914), senator, rättslärd, professor, ordförande vid Helsingfors stadsfullmäktige. Utvisat ur landet 1903-04.

Källorna: "Valda tal af L. Mechelin". Utgifna of R.F. v. Willebrand. Helsingfors 1915. Björkudden (Koivuniemi ) i Östersundom i Sibbo. Z. Topelius' hem 1879-1898. Bilden ur boken Z. Topelius "Elämänkerrallisia muistiinpanoja" (Biografiska anteckningar), Otava, 1923.

Tillbaka till historiasidorna.