In English

N:o 420.

Lag
om ersättande av på grund av landavträdelsen förlorad egendom.

Given i Helsingfors den 9 augusti 1940.

_________________


I enlighet med Riksdagens beslut, tillkommet i den ordning 67 § i riksdagsordningen föreskriver, stadgas:

1 kap.

Allmänna stadganden.

1 §.

I enlighet med vad i denna lag stadgas, erlägges av statsmedel ersättning åt kommuner, sammanslutningar av kommuner, församlingar och andra religiösa samfund, finska bolag, andelslag, föreningar, inrättningar, stiftelser och andra sammanslutningar samt finska medborgare för den egendom, som kvarblivit på det område, som jämlikt det den 12 mars 1940 undertecknade fredsfördraget avträtts eller arrenderats åt Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund eller som på grund av krigsfaran, kriget eller nämnda fredsslut på sagda områden eller till följd av egendomens bortförande därifrån förstörts, skadats eller förkommit under tiden mellan den 1 oktober 1939 och den 30 september 1940, dessa dagar medräknade.
Person, som efter den 31 december 1939 antagits till eller genom äktenskap blivit finsk medborgare, är likväl icke berättigad att erhålla ersättning, ej heller Finlands Bank.
Till ersättning berättigad är jämväl person, som icke är finsk medborgare, men vilken såsom värnpliktig i Finlands försvarsmakt deltagit i det i 1 mom. åsyftade kriget.
Statsrådet kan, då särskilda skäl därtill föreligga, efter prövning bevilja även annan person, som icke har medborgarrätt i någon stat, men som är stadigvarande bosatt i Finland, högst så stor ersättning som den, vartill han jämlikt denna lag vore berättigad, därest han vore finsk medborgare.
Med till ersättning berättigad avses i denna lag den, som den 12 mars 1940 ägde i 1 mom. nämnd egendom.

2 §.
Till i stöd av denna lag utgående ersättningar användes det belopp, som uppdebiteras i den beskattning, vilken verkställes jämlikt lagen om förmögenhetsöverlåtelseskatt, och därutöver tre miljarder mark, för vilka staten ansvarar.

3 §.
Såsom till ersättning berättigande egendom anses icke:
1) egendom till den del för densamma med stöd av försäkring eller annars erhållits ersättning eller föreligger rätt till erhållande av sådan;
2) penningar, fordringsbevis, aktier, obligationer eller andra värdepapper;
3) guld, silver eller andra ädla metaller, ädelstenar, pärlor eller av dessa tillverkade eller andra prydnadsföremål, där icke ägaren driver handel med sådana eller annars yrkesmässigt av dem förskaffar sig inkomst;
4) konstverk, böcker, med undantag av fack- och vetenskaplig litteratur, konst-och andra med dem jämförliga samlingar, möbler och husgeråd samt annat sådant bostadslösöre, som är avsett för den till ersättning berättigades och hans familjs personliga bruk, förutom då, den till ersättning berättigade använt detsamma för utövning av yrke, till den del nämnda egendoms värde överstiger 50,000 mark; ej heller
5) kläder och annan än i 4 punkten nämnd personlig lösegendom, till den del dess sammanlagda värde överstiger 8,000 mark för person, som den 31 december 1939 fyllt 16 år, och 1,000 mark för sådan person, som då ännu ej fyllt 16 år.

4 §.
Åt kommuner, sammanslutningar av kommuner, församlingar och andra religiösa samfund, vilkas område helt befinner sig på det avträdda eller utarrenderade området, så ock åt ideella föreningar och stiftelser samt åt undervisnings- och barmhärtighetsanstalter ävensom andra sådana inrättningar erlägges ersättning endast i det fall, att deras återstående egendom icke förslår till betalande av deras gäld, varvid egna fonder icke räknas såsom gäld. Ersättning erlägges i detta fall blott till det belopp, som av det jämlikt stadgandena i denna lag fastställda ersättningsbeloppet, med beaktande jämväl av värdet, av den återstående egendomen, med stöd av 21 § 1 mom. borde innehållas för till ersättning berättigade borgenärens räkning. Då det på detta sätt beräknade beloppet, som skall innehållas för borgenärernas räkning, är mindre än värdet av den till ersättning berättigades återstående egendom, erlägges ingen ersättning. Åt ideella föreningar samt åt undervisnings- och barmhärtighetsanstalter kan statsrådet likväl härutöver i undantagsfall, då statsrådet prövar sådant nödigt, efter prövning bevilja ersättning med högst 50 för hundra av den förlorade egendomens värde.
Angående den ersättning, som skall erläggas åt det grekisk-katolska kyrkosamfundet samt åt till detsamma hörande församlingar och kloster, stadgas särskilt.
Åt andra än i 1 och 2 mom. nämnda kommuner, sammanslutningar av kommuner samt församlingar och övriga religiösa samfund kan statsrådet, där så befinnes nödigt, efter prövning bevilja ersättning med högst 50 för hundra av den förlorade egendomens värde.
Då i 1 mom. nämnd kommuns borgenär, vars fordran grundar sig på arbets- eller tjänsteavtal, lag eller förordning eller som den 12 mars 1940 av kommunen åtnjöt pension, icke komme att av den enligt sagda moment utfallande ersättning erhålla full betalning för sin fordran, erlägger staten nämnda fordran eller det bristande beloppet i enlighet med vad därom särskilt stadgas, dock så, att åt pensionstagaren utbetalas högst det belopp, som person i motsvarande ställning på grund av statstjänst varit berättigad att erhålla.
Vad i 4 mom. angående pensionstagare stadgas, skall äga motsvarande tillämpning jämväl i fråga om person, som varit berättigad att senast från den 12 mars 1940 erhålla pension av i sagda moment avsedd kommun eller enskild arbetsgivare, som icke kan betala pension. Pension skall åt den därtill berättigade erläggas jämväl i det fall, att han besitter de i 5 § 1 mom. lagen om fattigvården åsyftade möjligheterna att komma till rätta.

2 kap.

Ersättningens belopp.

5 §.

Till ersättning berättigande egendom, vars värde stiger till högst 320,000 mark, ersättes till sitt fulla belopp.
Då till ersättning berättigande egendoms värde överstiger 320,000 mark, erlägges ersättning med tillämpande av följande skala :
                                                        Ersättning i %
 Till ersättning berät-  Ersättning i       Konstant   för minimigrän-
  tigande egendoms        % vid egen-     ersättnings-  sen överskju-
       värde              domsvärdets         tal        tande del av
        mk                minimigräns          mk       egendomsvärdet
		 
   320,000-   640,000        100             320,000         70
   640,000- 1,280,000         85             544,000         55
 1,280,000- 2,560,000         70             896,000         40
 2,560,000- 5,120,000         55           1,408,000         25
 5,120,000-10,240,000         40           2,048,000         18
10,240,000-20,480,000         29           2,969,600          7
20,480,000-40,960,000         18           3,686,400          2
40,960,000 eller mer          10           4,096,000         10         
 
Understiger totalsumman av de ersättningar, som jämlikt ovanstående skala skola erläggas, totalbeloppet av de medel, vilka jämlikt 2 § skola användas till ersättningar, fördelas det återstående beloppet mellan de till ersättning berättigade, åt vilka ersättning icke till fullo erlagt, i av statsrådet fastställd proportion.

6 §.
Delägare eller medlem i bostadsaktiebolag och bostadsandelslag samt i halvkommunal bostadssammanslutning, så ock i sådant fastighetsaktiebolag, varom förmäles i 25 § lagen om bostadsaktiebolag, får för andel, som motsvarar en lägenhet, ersättning, såsom om andelen vore hans privata egendom.

7 §.
Högsta ersättningsbelopp, som åt samma ersättningsberättigade enskilda person eller åt oskift dödsbo inalles kan erläggas, utgör 2,000,000 mark och åt annan ersättningsberättigad 2,000,000 mark för varje dess delägare eller medlem, dock sammanlagt högst 10,000,000 mark.

8 §.
Till ersättning berättigande, så ock återstående egendom uppskattas i enlighet med stadgandena i lagen den 5 december 1924 om inkomst- och förmögenhetsskatt, dock så, att
1) såsom gängse pris för lantbruksfastighet fastställes det pris, som densamma, använd för sitt ändamål, i genomsnitt anses hava haft åren 1934 - 1938; samt
2) lantbruksinventarier, med undantag av förråd, maskiner och husdjur, beräknas i ett för allt till högst 4,000 mark för odlingslägenhet, vars odlade areal utgör högst fem hektar, samt därutöver i ett för allt högst 600 mark för varje hektar åker, som överskjuter sagda odlade areal.

3 kap.

Fastställandet av ersättningen.

9 §.

För fastställandet av ersättningen tillsätter finansministeriet för varje sådan kommun, vars område helt eller delvis avträtts eller arrenderats till Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund, en eller flere värderingsnämnder. Finansministeriet har likväl rätt att för flere sådana kommuner tillsätta en gemensam värderingsnämnd. Angående fastställandet av ersättningen i vissa fall stadgas i 13 § 2 mom.

10 §.
Då ersättningsberättigad haft till ersättning berättigande egendom utom i sin hemkommun jämväl på annan eller flere andra kommuners områden, fastställes ersättningen för alla kommuners vidkommande av värderingsnämnden i hans hemkommun. Har den till ersättning berättigande egendomen befunnit sig i en eller flere andra kommuner än i den ersättningsberättigades hemkommun, faställes ersättningen av värderingsnämnden i den kommun, där den till ersättning berättigande egendomen huvudsakligen befunnit sig. I här nämnda fall skall den värderingsnämnd, som fastställer ersättningen, för de andra kommunernas vidkommande införskaffa utlåtanden av vederbörande värderingsnämnder. Den ersättningsberättigade skall för varje kommun inlämna skild ansökan.

11 §.
I värderingsnämnd finnas ordförande och två ledamöter. Finansministeriet kan likväl, då så anses nödigt, förordna ett större antal ledamöter i värderingsnämnden.
Värderingsnämnds ordförande och ledamöter, av vilka en förordnas till statens ombudsmän, samt suppleanter för dem tillsättas av finansministeriet efter länsstyrelsens hörande. Ordföranden och ledamöterna i nämnden, förutom en, skola vara personer, vilka icke själva äro berättigade till ersättning enligt denna lag. Lag samma vare beträffande suppleanterna för ordföranden och ledamöterna. nämnden skall före fastställandet av ersättningen höra ordförande eller ledamot i vederbörande kommuns senast tillsatta beskattnings- eller taxeringsnämnd. Värderingsnämndens ordförande och ledamöter handla under domaransvar. Beträffande jäv för dem gäller, vad om domarjäv är stadgat. Ej må den omständigheten, att vederbörande kan erhålla ersättning enligt denna lag, anses såsom jäv, förutom i vederbörandes egen sak.

12 §.
Värderingsnämnd är beslutför, då ordföranden, statens ombudsman och en eller, då antalet medlemmar i nämnden överstiger tre, minst hälften av de övriga ledamöterna är närvarande.
Vid meningsskiljaktighet blir nämndens beslut den åsikt, som omfattas av flertalet, eller, om rösterna falla lika, den åsikt, varom ordföranden sig förenat.
Vid värderingsnämnds sammanträde bör föras protokoll.
Värderingsnämnd är berättigad att anlita sakkunniga samt att anskaffa annan utredning.

13 §.
Värderingsnämnd skall enligt i 8 § nämnda grunder värdera förlorad och återstående egendom samt fastställa den ersättning, som skall erläggas åt varje sökande.
För ovan i 4 § 1 och 3 mom. nämnda kommuners, sammanslutningars av kommuner, församlingars och andra religiösa samfunds vidkommande fastställes dock ersättningen av statsrådet, sedan därförinnan utlåtande av vederbörande värderingsnämnd införskaffats om värdet av förlorad och återstående egendom.

14 §.
Över ersättningssökandena skall i värderingsnämnden föras en ersättningslängd, varav transumt skall, efter det värderingsnämndens arbete för hela kommunen eller bestämd del av densamma slutförts, framläggas till ersättningssökandenas påseende under fjorton dagar på lämplig plats på den kommuns område, där den avträdda eller arrenderade kommunens förvaltningsnämnd eller, om sådan ej tillsatts, kommunalnämnden eller stads- eller köpingsstyrelsen finnes; och skall kungörelse om längdens framläggande anslas på lämplig plats och dessutom publiceras åtminstone i en i huvudstaden dagligen utkommande tidning.
Ovan i 1 mom. nämnt transumt av ersättningslängden skall innehålla uppgifter om ersättningssökandena, värdet av deras förlorade och återstående egendom och storleken av för envar fastställd ersättning.

15 §.
Nöjes ej ersättningssökande eller statens ombudsman åt värderingsnämndens beslut, kan han överklaga detsamma hos den för hela landet tillsatta värderingsprövningsnämnden. Enahanda rätt tillkommer fordringsägare i det fall, som angives i 25 § 2 mom.
Besvärsskriften skall inom trettio dagar, räknat från den dag, då transumt av ersättningslängden framlagts till påseende, sagda dag dock ej medräknad, ingivas till ordföranden i vederbörande värderingsnämnd. På sökandens ansvar kan besvärsskriften insändas till ordföranden jämväl i frankerat brev med posten. Ordföranden skall å besvärsskriften anteckna, när den ingivits eller inkommit till honom, samt efter att, då besvär anförts från statens sida, hava berett ersättningssökanden tillfälle att avgiva förklaring, ofördröjligen till värderingsprövningsnämnden insända besvärsskriften jämte utlåtande och till grund för ersättningen liggande handlingar ävensom för vederbörandes vidkommande utdrag ur värderinmnämndens protokoll och ersättningslängd, därest dessa ej fogats till besvären.

16 §.
Värderingsprövningsnämnden tillsättes av statsrådet. Nämnden består av ordförande samt minst nio ledamöter, av vilka åtminstone en förordnas att vara ombud för staten, så ock av nödigt antal suppleanter.
Ordföranden och åtminstone en tredjedel av ledamöterna i nämnden böra innehava kompetens för domartjänst och erfarenhet i domarvärv. Värderingsprövningsnämnden kan fördela sig på sektioner.
Sektion, vars ordförande bör innehava kompetens för domartjänst, är beslutför, om minst tre medlemmar äro närvarande och om beslutet ense. Uppstår meningsskiljaktighet, hänskjutes saken till hela nämndens avgörande.
Med avseende å värderingsprövningsnämnden äger i övrigt motsvarande tillämpning, vad i 11 § 3 mom. och 12 § är stadgat om värderingsnämnd och dess medlemmar.

17 §.
Värderingsnämnd, så ock värderingsprövningsnämnden, äger, då, den finner anledning därtill uppenbarligen föreligga, yrka, att ersättningssökande skall inför rätta med ed bekräfta riktigheten av de uppgifter han lämnat.

18 §.
Över värderingsprövningsnämndens beslut hava vederbörande rätt att, där beslutet icke är enhälligt, inom trettio dagar anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, sakägaren, räknat från den dag beslutet tillkännagivits, sagda dag likväl icke medräknad, och statens ombudsman, räknat från den dag beslutet fattades.
Besvärsskriften samt det överklagade beslutet ävensom, då statens ombudsman icke anfört besvär, utredning därom, när besvärssökanden fått del av beslutet, skola inom sagda tid ingivas eller på sökandens ansvar i frankerat brev med posten insändas till ordföranden i värderingsprövningsnämnden. Ordföranden skall å besvärsskriften anteckna dagen då den ingivits eller inkommit till honom, av ersättningssökanden, då besvär anförts från statens sida, inhämta förklaring samt till högsta förvaltningsdomstolen insända besväret jämte utlåtande och de vid sakens handläggning tillkomna handlingarna jämte utdrag ur värderingsprövningsnämndens protokoll och nämndens ersättningslängd, såvida dessa icke fogats till besvärsskriften.
Högsta förvaltningsdomstolen äger handlägga besvären i brådskande ordning.

19 §.
Sedan tiden för överklagande av värderingsnämnds beslut gått till ända, tillställas besluten genom nämndens försorg de ersättningssökande, för vilkas vidkommande besluten vunnit laga kraft. De ersättningssökande, som anfört besvär hos värderingsprövningsnämnden, tillställas av denna besluten, såsnart besvären avgjorts.
Ordföranden i värderingsnämnd, så, ock i värderingsprövningsnämnden, bör till statskontoret insända transumt av ersättningslängden, å vilket anteckning om besvären gjorts.
Har besvär över ersättningsfråga anförts hos högsta förvaltningsdomstolen, äger denna insända avskrift av sitt beslut, förutom till värderingsprövningsnämnden, jämväl till statskontoret.

4 kap.

Ersättnings erläggande.

20 §.

Slutgiltigt fastställt ersättningsbelopp erlägges av statskontoret till den ersättningsberättigade på en gång, efter ty i 21 § stadgas, i penningar, om ersättningen ej överstiger 10,000 mark, men i annat fall minst 10,000 mark i penningar och återstoden i finska statens på viss person ställda obligationer. Obligationerna, som löpa med en årlig ränta av 4 procent och av staten inlösas inom fem år från dagen för deras utfärdande, i enlighet med vad finansministeriet närmare bestämmer, emitteras i så, stor mängd, att de jämte ovan i 1 mom. nämnda, i penningar utbetalade ersättningar motsvara det i 2 § omförmälda uppdebiterade beloppet av förmögenhetsöverlåtelseskatten, och användas de jämlikt av statsrådet fastställda grunder i främsta rummet för betalning av de ersättningar, vilka utgå till fullt belopp. Härutöver emitteras för erläggande av ersättningar till ett värde av tre miljarder mark av staten på viss person ställda, med en ränta av 2 1/2 för hundra löpande obligationer, vilka användas för erläggande av till ersättning berättigade borgenärers tillgodohavanden samt till betalning av större ersättningsbelopp. En mera detaljerad amorteringsplan för sistnämnda obligationer, vilkas inlösningstid är högst tjugofem år, räknat från dagen för deras emitterande, fastställes, så snart de med en ränta av 4 för hundra löpande obligationerna inlösts.
Statsrådet äger likväl rätt att förordna, att i 2 mom. nämnda, med en ränta av 4 för hundra löpande obligationers inlösningstid förlänges med högst två år.
Där värderingsnämnds eller värderingsprövningsnämndens beslut överklagats allenast av statens ombud, kan ersättning till den berättigade det oaktat utgivas, om han ställer antaglig borgen för det utfallande beloppet.

21 §.
Vid ersättnings erläggande innehålles av ersättningsbeloppet, med beaktande av stadgandet i 29 § 1 mom., en den ersättningsberättigades deklarerade gäld och därå före den 12 mars 1940 upplupen ränta motsvarande del, som genom statskontoret utbetalas åt borgenärerna. Återstoden, från vilken, där den utgör 320,000 mark eller understiger detta belopp, ytterligare avdrages det belopp, som vederbörande för en lika stor förmögenhet borde erlägga i förmögenhetsöverlåtelseskatt, erlägges åt den till ersättning berättigade. Där ersättningsbeloppet överstiger 320,000 mark, men den del av den förlorade egendomen, som icke ersatts, är mindre än den skatt, som enligt lagen om förmögenhetsöverlåtelseskatt skall erläggas för egendom av motsvarande storlek, skall av ersättningsbeloppet avdragas skillnaden mellan värdet av den egendom, som icke blivit ersatt, och sagda skatt. Ett förmögenhetsöverlåtelseskatten motsvarande belopp må dock icke innehållas av den del av ersättningsbeloppet, som erlägges för i punkterna 4 och 5 i 3 § i denna lag nämnd egendom, därest den ersättning, som skall erläggas för dylik egendom, utgör högst 30,000 mark.
Ett belopp motsvarande ovan i 1 mom. nämnd gäld innehålles även i det fall, då gälden ej är till betalning förfallen.
I penningar enligt 20 § utgående ersättning skall i främsta rummet utbetalas till den ersättningsberättigade.
Där ersättningsberättigad avlidit, tillkommer endast efterlevande make, bröstarvingar och adoptivbarn samt föräldrar och syskon rätt att i lagbestämd ordning erhålla den till honom enligt 1 mom. utgående ersättningen.
Äro ersättningsberättigade flere, erlägges ersättningen till dem först efter det de sinsemellan enats om fördelningen av den utfallande ersättningen eller envars andel däri annorledes blivit fastställd. Finnes det, att ersättningen på grund av bristfällig eller oriktig ansökan eller annan felaktig uppgift eller handling eller ock av annat än av värderingsgrundernas tillämpning beroende skäl fastställts alltför högt, äger statskontoret vid utbetalandet av ersättningen vidtaga härav påkallad rättelse, eller där ersättning redan erlagts till den till ersättning berättigade, vidtaga åtgärder för återindrivande av det ersättningen överskjutande erlagda beloppet, därest statskontoret finner statens fördel påkalla detta. Över statskontorets åtgärd äger vederbörande rätt att anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen inom trettio dagar, räknat från den dag, då han fick del av åtgärden, denna dag dock icke medräknad.

5 kap.

Särskilda stadganden.

22 §.

Till ersättning berättigad borgenär, vars fordran tillkommit före den 12 mars 1940, så ock den, som till ersättningsberättigad genom tvångsinlösen överlåtit jord, är pliktig att i betalning för sin fordran och köpeskillingen för fastigheten mottaga i 20 § nämnda obligationer till deras nominella värde. Sagda obligationer kunna ock användas till betalning av enligt lagen om snabbkolonisation tvångsinlösta byggnader och byggnadsvirke ävensom tvångsrekvirerade varor och förnödenheter. Överlåtare av jord är berättigad att använda obligationer till betalning av sin intecknade gäld. Likaså tillkommer envar rätt att med obligationer, löpande med en ränta av 4 för hundra, erlägga förmögenhetsöverlåtelseskatt. Därjämte har den, vilken jämlikt denna lag såsom ersättning för förlorad egendom eller såsom betalning för sin fordran erhållit obligationer, löpande med en ränta av 2 1/2 för hundra, rätt att använda dem för betalning av förmögenhetsöverlåtelseskatt.

23 §.
Ovan i 20 § nämnda obligationer må transporteras allenast på viss person; och bör å transporten, för att den skall vara giltig, statskontorets godkännande utverkas, utom där obligationer användas till erläggande av förmögenhetsöverlåtelseskatt eller köpeskilling för fastighet. Den, som uppbär sådan köpeskilling, bör dock ofördröjligen underrätta statskontoret om obligationernas mottagande.

24 §.
Med de medel, vilka erhållits genom förmögenhetsöverlåtelseskatten i ett för allt och överföras till statskontorets förfogande, skola i 20 § nämnda, med en ränta av 4 för hundra löpande obligationer inlösas till deras nominella värde.

25 §.
Ersättningsberättigad skall, efter vad därom särskilt föreskrives, inom tre månader från denna lags ikraftträdande söka ersättning hos finansministeriet. Inom samma tid skall ock till ersättning berättigad borgenär göra skriftlig anmälan om sin fordran hos finansministeriet. Ansöker till ersättning berättigad icke om ersättning, medför ovannämnda av fordringsägare inlämnad skriftliga anmälan för honom samma rätt som tillkomme honom, därest den till ersättning berättigade hade ansökt om ersättning.

26 §.
Har ersättningsberättigad eller ersättningsberättigads fordringsägare på grund därav, att han varit i militärtjänst eller beordrad till uppdrag i landsförsvarets tjänst eller på grund av lagen om arbetsplikt till arbete, eller på, grund av annat laga skäl bevisligen varit hindrad att söka ersättning inom den föreskrivna tiden eller att göra anmälan om sin fordran, må värderingsnämnden besluta, att ansökningen eller anmälan skall tagas i beaktande, oaktat den gjorts först efter utgången av sagda tid. Motsvarande befogenhet tillkommer även värderingsprövningsnämnden, där ersättningsberättigad av nämnda orsak bevisligen varit hindrad att inom utsatt tid söka ändring i honom rörande beslut av värderingsnämnden, samt högsta förvaltningsdomstolen, då besvären röra av värderingsprövningsnämnden avkunnat utslag.

27 §.
Ersättningssökande äger rätt att erhålla utdrag av värderingsnämndens och värderingsprövningsnämndens protokoll samt av ersättningslängden, såvitt angår hans egen ansökan.
Statens ombud bör ock på begäran erhålla utdrag ur värderingsnämndens och värderingsprövningsnämndens protokoll, ersättningslängden och övriga handlingar.
För utdrag, expeditioner och andra handlingar, som på grund av denna lag utfärdas, må varken lösen eller stämpelskatt uppbäras.
Myndigheter, ämbetsverk och inrättningar äro skyldiga att av handlingar, som äro i deras besittning, utan lösen och stämpelavgifter utgiva avskrifter eller utdrag, som äro, behövliga för till ersättning berättigade, för att dessa måtte kunna ådagalägga sin rätt att jämlikt denna lag ansöka om ersättning.

28 §.
Angående ordförande och övriga medlemmar i värderingsnämnderna och värderingsprövningsnämnden samt i 11 § och 12 § 4 mom. nämnda sakkunniga tillkommande arvoden ävensom för nämnderna erforderliga anslag besluter finansministeriet.

29 §.
Har någon fordran hos ersättningsberättigad och utgår ersättningen till den ersättningsberättigade ej till fullt belopp för den i 1 § 1 mom. nämnda egendomen, skall fordringen minskas med ett belopp, vilket utgör en lika stor del av hela fordringen som den del av skadans värde, vilken lämnas oersatt, utgör av det sammanlagda värdet av hela skadan och den nettoförmögenhet, som den till ersättning berättigade till äventyrs ännu innehar. Det sålunda avkortade beloppet anses hava blivit guldet den 12 mars 1940, utom där fordran hänför sig till egendom, som befinner sig på Finlands nuvarande område.
Ovan i 1 mom. nämnt fullgörande anses dock icke hava ägt rum, då fråga är om obligationslån.
Därest fordran är stridig eller den ersättningsberättigade och hans fordringsägare icke kunnat sinsemellan enas om, huruvida och i vilken mån fordringen hänför sig till på Finlands nuvarande område befintlig egendom, skall ersättningens utbetalande till denna del anstå, tills saken genom vederbörandes försorg bragts till avgörande genom laga kraft vunnet utslag av domstol.
Laga domstol i mål, varom i 3 mom. nämnts, är rådstuvurätten i Helsingfors. Där avgörandet icke ankommer å domstol, handlägges saken av annan vederbörande myndighet.

30 §.
Stannar ej värdet av till ersättning berättigande egendom eller av enligt denna lag utfallande ersättning vid fulla hundratal mark, höjes den överskjutande delen till närmast följande hundratal.

31 §.
Med avseende å de skador och förluster, vilka av det mellan Republiken Finland och Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund under tiden mellan den 30 november 1939 och den 12 mars 1940 förda kriget förorsakats på det till sistnämnda stat avträdda eller arrenderade området, må ej lagen den 14 december 1939 om krigsskada, lagen den 12 mars 1940 om krigsskada å lösegendom, 23 § 1 och 2 mom. samt 24 § och 27 § 1 mom. i lagen den 26 september 1930 om krigstillstånd, sådan sagda 28 § ändrad lyder i lagen den 29 september 1939, eller lagen den 26 september 1930 angående grunderna för den ersättning, som i stöd av lagen om krigstillstånd den 26 september 1930 skall i särskilda fall ur statsmedel erläggas, ej heller andra stadganden, som stå i strid med denna lag, äga tillämpning.

32 §.
Närmare bestämmelser angående verkställigheten och tillämpningen av denna lag utfärdas genom förordning.

Helsingfors den 9 augusti 1940.

Republikens President

KYÖSTI KALLIO.

Minister J. Erl. Pilppula.


Tillbaka till historiasidan.