In English.

Professor, statsråd Edv. Hjelt:

FRÅN REVOLUTIONSDAGARNA I MARS 1917.

Den ryska revolutionen i början av mars 1917 kom för vårt land ganska oväntat. Man hade visserligen tänkt sig möjligheten och till och med sannolikheten av en revolution vid krigets slut, men icke därförinnan. På sin höjd trodde man, att under kriget en maktförflyttning till liberalare element skulle äga rum, och därav väntade man icke mycket gott för vårt land. Att allt skulle gå nära nog i en handvändning, utan större inbördes strider, större blodsutgjutelse och omedelbar anarki, kom såsom en överraskning.

Några förberedelser i vårt land för att taga emot en sådan historisk händelse hade icke heller gjorts. Man stod åtminstone i ganska vida kretsar något förvirrad inför densamma. Man hade inriktat sina förhoppningar om frihet för vårt folk mot ett helt annat håll, förlorat tron på att något gott för oss kunde komma österifrån, och börjat nära tanken om fullständig frigörelse genom maktmedel utifrån. Ungdomen hade i handling givit uttryck åt förhoppningar i denna riktning, och samhället, om ock icke odelat, sympatiserade med dess strävanden och företag. Och då sopades förtrycksregimen i Ryssland plötsligt bort och, visserligen icke frigörelse, men inre frihet bjöds oss från öster!

Det var lantdagsdelegationen i förstärkt form, som övertog den medborgerligt-politiska ledningen. Den sammanträdde till överläggning så snart det blev klart, att en verklig statsvälvning i Ryssland egt rum, för dryftande av frågor rörande återställandet av vår autonomi, uppgörande av förslag till manifest m. m. Jag stod egentligen utanför allt detta, då jag varken tillhörde lantdagsdelegationen eller under senare tid tagit del i någon partipolitisk verksamhet. Det var en tillfällighet som gjorde, att jag dock under dessa märkliga dagar kom att vara med på ett hörn. Aktivt deltog jag endast föga i överläggningar och händelser, detta huvudsakligen av inre skäl, emedan jag icke ville engagera mig i en riktning, som jag icke var övertygad om, att skulle föra till det för vårt land lyckligaste målet. Någon sammanhängande skildring av händelsernas utveckling är det icke min avsikt att lämna, utan endast att meddela några personliga upplevelser och intryck.

Under onsdagen och torsdagen den 14 och 15 mars gingo rykten om tronavsägelsen och den nya temporära regeringens i Ryssland bildande. Säkra uppgifter erhöllos icke, emedan tidningarna censurerades såsom förut och telegrammen innehöllos. I Finland märkte man föga av revolutionen. Den gamla regimen levde här fortfarande. Men det var oro och spänning i luften. Den 16 på morgonen erfors, att Seyn och Borovitinoff häktats och förts ombord på ett krigsfartyg. Det kändes såsom en lättnad att veta dessa systemets främsta och förhatliga verktyg i vårt land störtade och oskadliggjorda. Man förstod på samma gång, att situationens allvar nått även oss. Men något jubel blev det icke, man viskade tyst och stilla om vad som skett och frågade sig, vad som nu skulle komma. Enligt vad jag senare i Petersburg erfor, hade man i den nya regeringen i Ryssland icke omedelbart hunnit tänka på förhållandena i Finland. Det var vid ett sammanträde, som finnarna i Petersburg den 15 höllo hos pastorn vid svenska församlingen, Malin, tanken väcktes på oskadliggörande av regimens främste män i Finland. Under sammanträdet infann sig vår "vän" D. Protopopoff och man gjorde honom uppmärksam på det oegentliga, att de nämnda männen fortfarande stodo i spetsen för förvaltningen i Finland. Han var genast villig att skrida till nödiga åtgärder. Den temporära regeringen avlät telegram till överbefälhavaren för Östersjöflottan, amiral Njepenin, om häktning av Seyn och Borovitinoff. Denne svarade om några timmar, att den förres anhållande skulle framkalla anarki i Finland och att, vad den senare vidkomme, hela senaten vore med honom solidarisk. Emellertid fick N. ny befallning att uppfylla ordern.

Samma dag detta skett, eller fredagen den 16, erhöll jag kallelse att kl. 5 infinna mig hos amiral Njepenin å fartyget Kretschett (förra Polaris). Där infunno sig ett tiotal personer, tillhörande olika partier (A. Ramsay, E. Schybergson, Ståhlberg, K. Castrén, E. Nevanlinna, Paasikivi, Kallio, Gylling och kanske ännu någon). Några av de kallade hade icke infunnit sig. Vem som utvalt oss såsom de olika partiernas förtroendemän, känner jag icke, men sannolikt var det t. f. generalguvernören Lipski, enligt anvisning av någon medlem av senaten. I fartygets stora salong emottogos vi av Lipski och chefen för generalguvernörskansliet Orloff. Båda syntes till det yttre helt lugna. Lipski hade sitt vanliga sliskiga småleende. Tolken, Melartin, föreföll mycket nervös. Om en stund inträdde amiralen, en korpulent, trygg person, och hälsade på alla. Med kraftig stämma och distinkt uppläste han helt lugnt den telegrafiska ordern om generalguvernören Frans o. s. v. Seyns och viceordföranden i Senaten Mikael o. s. v. Borovitinoffs häktning och överförande i säkert förvar å något pansarfartyg, "vilken order jag", tillade han, "också uppfyllt". Icke en min, ett ord förrådde, vad han själv tänkte eller kände. Han hade lytt och handlat som soldat. Vidare meddelade amiralen, att den nye kommissarien för finska ärenden vid temporära regeringen, Roditscheff, skulle anlända hit följande dag och önskade konferera med samhällets förtroendemän. Han hade sammankallat oss för att bedja oss i detta avseende stå till R:s förfogande, och han hoppades att vi skulle verka för upprätthållande av lugn och ordning i landet. Han uttryckte sin tillfredsställelse, över att Finland nu fått sina länge närda önskningar uppfyllda. Ståhlberg tackade å våra vägnar för amiralens förtroende. Även Lipski, den gamle räven, framförde sina lyckönskningar till att en ljusare tid för Finland nu randats. Det klingade falskt och smaklöst. Vi lämnade så amiralskeppet. Följande dag föll amiral Njepenin för en kula från ett matrosgevär.

Vi ansågo oss icke ega mandat till de överläggningar, varom meddelats oss, och infunno oss vid lantdagsdelegationens möte samma afton, där vi uttalade nödvändigheten, att delegationen skulle utse underhandlare. För egen del framhöll jag, att jag icke kunde anse mig lämplig att representera ungfinska partiet, då jag numera stod alldeles främmande för dess verksamhet. Vid det gruppvis anställda valet blev jag emellertid en av de från ungfinskt håll utsedda. Från varje av de borgerliga partierna valdes tre personer: J. Grotenfelt, Lille och E. Estlander, Ståhlberg, Setälä och undertecknad, Danielson-Kalmari, Paasikivi och Nevanlinna, samt Kallio, Mäkinen och Alkio. Socialdemokraternas delegation valde fem, bland dem Tokoi, Manner och Gylling.

Vid delegationens sammanträde infann sig doktor T. Kaila såsom emissarie för finska kolonien i Petersburg. Han lämnade viktiga och intressanta meddelanden om revolutionen och läget i den ryska huvudstaden. Mig gladde särskilt underrättelsen, att de ur fängelserna där befriade finska politiska fångarna voro i gott förvar. Till sammanträdet kom underrättelse om, att skottväxling egde rum i hamnen och på Skatudden, samt att oroligheter utbrutit på fartygen.

Då jag sent på aftonen återvände hem, begav jag mig ner till hamnen. Krigsfartygen voro försedda med röda lyktor, revolutionens tecken. Det var mörkt och alldeles tyst. Endast något enstaka skott hördes. Några soldathopar tågade tyst längs gatorna. En halvdrucken marinofficer, även i yttre avseende i derangerat tillstånd, hoppade upp på spårvagnen. Följande morgon erfors, att revolten sträckt sig till alla krigsfartyg, samt att på aftonen och under natten ett stort antal marinofficerare dels häktats, dels nedskjutits av matroserna. Om morgonen tågade soldater och matroser med röda fanor längs gatorna, dels i procession, sjungande marseljäsen, dels i lösa hopar, utdelande röda band och tygstycken. Patruller av beväpnade matroser strövade omkring överallt i staden, avväpnande alla officerare, vilka vid minsta motstånd eller vägran att emottaga det röda tecknet nedskötos och lämnades liggande. Även alla hotell, restauranger och många privata hus genomsöktes och där anträffade officerare avväpnades eller häktades. Polisen fick lov att rymma fältet och hålla sig undan. Ordningen upprätthölls av de militära soldatpatrullerna. Den civila befolkningen lämnades i fred. Mycket folk var i rörelse, men allmänheten höll sig alldeles passiv. Det hela gestaltade sig till en uppgörelse mellan soldater och officerare, och de förras tillvägagående rönte icke sympati. Revolutionsamiralen, halvfinnen Maximoff, som utnämnts till befälhavare för Östersjöflottan, anlände på förmiddagen till Helsingfors. Han for omkring i bil, talade till soldaterna och folket på ryska och svenska om den genom revolutionen vunna friheten, men på samma gång manande till lugn. Senare på dagen kom Roditscheff och även hans första uppgift blev att tala till soldaterna och matroserna för att återställa ordningen och lugnet. Följande dag, söndagen, var jämföresevis lugn, men staden var faktiskt i soldateskens händer.

De deputerade underrättades om, att de söndag på aftonen skulle sammanträda i Ständerhuset till konferens med Roditscheff samt sedan kl. 12 på natten med extra tåg resa till Petersburg. Innan Roditscheff infann sig, egde ett sammanträde rum, varvid förslaget till det manifest, vilket den nya riksregeringen skulle utfärda till finska folket, upplöstes. Socialisterna voro icke tillfreds med detsamma. De ville, att deras speciella intressefrågor, förbudslagen, arbetareskyddslagen, torparefrågan, utvidgad kommunal rösträtt m. fl. skulle jämväl i manifestet eller i sammanhang med detsamma beaktas. Anmärkningen, att dessa frågor voro av inre art och icke hörde till det manifestet avsåg och ville fastslå, var på dem utan verkan. Emellertid anlände Roditscheff, jämte baron Korff, vilken utnämnts till t. f. generalguvernörsadjoint, samt amiral Maximoff. R. var en lång man med ett gott, välvilligt utseende och väsen. Han var fullkomligt hes av det myckna talandet till soldaterna. Sedan han hälsats välkommen av Ståhlberg, yttrade han sin fägnad över att få till oss bringa budskapet om autonomiens återställande, lantdagens sammankallande, utseende av ny senat, sammansatt av landets förtroendemän, m. m. Förslaget till manifest upplöstes och Roditscheff hade intet däremot att invända. Socialisternas yrkanden, menade han, vore inre angelägenheter, vilka den nya senaten kunde upptaga. Även frågade han, huru vi ställde oss till värnplikten. Därpå svarades, att den frågan kunde blott lantdagen avgöra. Socialisterna menade, att frågan om en inhemsk milis sammanhängde med den om den ryska militärens avlägsnande och skulle efter kriget upptagas. Amiral Maximoff begärde härvid ordet och uttalade hoppet, att Finland, tacksamt för den genom Ryssland återvunna friheten, skulle visa sin solidaritet genom att lämna åtminstone några frivilliga till armén. Endast en av de deputerade svarade härpå och detta på ett mindre lyckat sätt. Då jag efter sammanträdet talade några ord med Maximoff, utvecklade jag för honom varför så ringa intresse fanns hos oss för militärfrågan i detta nu. Han menade, att då bl. a. "34 officerare stupat på Helsingfors gator" vi borde känna oss skyldiga att göra gemensam sak med Ryssland i kriget. På min anmärkning, att det ju varit ryska soldater, som skjutit sina officerare, och att vi icke haft något därmed att göra, svarade han, att även det som här skett var en länk i revolutionen, som skänkt oss frihet. M. gav intryck av en välmenande känslomänniska.

På färden till Petersburg medföljde även Korff samt Ehrnrooth och Holsti, vilka tidigare å delegationens vägnar besökt Petersburg. Resan förlöpte utan några äventyr. Även ryske socialdemokraten Skobelew, som besökt Helsingfors, var med på tåget. Mitt om natten väcktes vi av sång och hurrarop. Soldaterna och socialdemokratisk ungdom i Lahtis uppvaktade Skobelew, vilken höll ett långt tal till de församlade. Tåget väntade beskedligt. På Walkeasaari gick en soldatpatrull genom tåget, men intresserade sig mera för kamraten Skobelew än för övriga passagerare. På morgonen diskuterades i mindre grupper på tåget senatorslistan, medan andra deputerade underhandlade med socialdemokraterna för att få dem medgörligare.

På stationen i Petersburg mötte oss bl. a. Protopopoff. Vi skulle alla samlas i svenska församlingens kyrkosal, som skulle utgöra vårt högkvarter. Åkare funnos icke vid stationen. Vårt bagage sattes på en långsläde för att transporteras till vår centrallokal. Vi själva började vandra till fots. Prokurator Grotenfelt och jag begagnade oss dock av en mötande ledig åkare. Otaliga gånger har jag besökt Petersburg i mångahanda olika missionen, men denna entré var olik alla andra. Staden var nu lugn och rörelsen på gatorna kanske något mindre livlig än vanligt. Röda flaggor funnos överallt och människorna, särskilt alla militärer, buro röda band eller märken. Inga poliser syntes, endast soldatpatruller samt en medborgerlig skyddsvakt med vita bindlar om armen. Vid en och annan livsmedelsbutik stodo långa människoköer. Några brända eller medfarna byggnader vittnade om gatustriderna. Vi mottogos vänligt av pastor Malin och fru och fingo många livligt färgade skildringar av händelserna till livs. I kyrksalen serverades oss av från Societetshuset i Helsingfors medförda förråder en god frukost, anordnad av den älskvärda pastorskan.

Hela återstoden av dagen upptogs av överläggningar, främst angående manifestet. De voro långa och segslitna såsom alla debatter inom de egentliga politiska kretsarna hos oss. Det pratades mycket och den dyrbara tiden gick. Socialdemokraterna ville fortfarande framskjuta sina specialintressen och göra manifestet beroende därav. De önskade, att dessas tillgodoseende skulle beaktas i ett särskilt reskript, men retirerade slutligen till den punkt, att den nya senaten på förhand skulle förbindas till att utan vidare prövning insända de av lantdagen antagna lagarna, förbudslagen, lagen för arbetareskydd m. m. Endast på detta villkor ville socialisterna godkänna manifestförslaget, mot vilket även mindre anmärkningar av dem framställdes. Detta villkor kunde de borgerliga icke godkänna. Ett särskilt utskott tillsattes för att utjämna divergenserna, vilket dock endast delvis lyckades. Under tiden sysselsatte sig andra av de borgerliga med frågan om senatorslistan, men ärendet visade sig alltför oförberett för att ett definitivt förslag hade kunnat uppgöras.

På aftonen infann sig Protopopoff till sammanträdet. Läget klargjordes för honom, och han talade allvarligt till socialisterna. Det finnes numera, yttrade han, en tröskel mellan finska och ryska angelägenheter. Man måste akta sig från vardera sidan att överskrida den. Det största felet i den finska frågan hos den störtade ryska regeringen var, att den överskridit denna tröskel och sålunda råkat in i en sumpmark. Finnarna måste själva sköta sina angelägenheter, och att nu, såsom socialisterna önskade, inblanda den ryska regeringen i Finlands inre angelägenheter, vore betänkligt. Man finge icke heller försumma tiden med inbördes strider. Socialisterna sågo generade ut - de voro bundna av partibeslut i hemlandet - och gingo avsides för att överlägga. Från borgerligt håll hade tidigare såsom en konsekvens uttalats den önskan, att socialisterna, såsom därtill varande lantdagens största parti, skulle bilda den nya senaten. Under pausen samtalades enskilt med Protopopoff, som bl. a. yttrade, att det kokat inom honom, då han hörde detta partigräl om småsaker, vid en tid, då tiden var dyrbarare än någonsin och det gällde hela landets frihet och självstyrelse.

Då de socialistdeputerade återvände, frågade Tokoi Protopopoff, om högsta ryskaregeringen skulle godkänna en socialdemokratisk senatorslista. P. svarade, att ryska regeringen hade ingen anledning att inblanda sig i den saken, vilken vore en inre finsk angelägenhet. Om Finland ansåge nödigt att göra detta experiment - och farliga experiment måste stundom göras - så vore det dess ensak. Svaret var således jakande, och socialdemokraterna hade nu att taga hand om senatsfrågan. Manifestet var godkänt och kunde inlämnas. Det kändes för oss borgerliga som en stor lättnad, men socialdemokraterna sågo nervösa ut, i anledning av det ansvar de påtagit sig. Genom tillmötesgående mot socialdemokraterna hade några ändringar gjorts i manifestet, vilka ingalunda förbättrade detta utan tvärtom, så t. ex. att religionsbrott, jämte de politiska, blevo föremål för amnesti, att av lantdagen antagna lagar utan dröjsmål av senaten skulle expedieras vidare m. fl.

En väsentlig utvidgning erhöll manifestet genom det omedelbara upphävandes av rikslagstiftningen. I förslaget talades endast om suspendering av denna. Vi hade tänkt oss, att riksdumans medverkan vore erforderlig för dess upphävande, men våra ryska vänner ansågo oss hava varit alltför blygsamma. Den n. v. riksregeringen, så menade de, satt inne med både monarkens och dumans makt och egde sålunda befogenhet att upphäva den Finland gällande rikslagstiftningen. Det var för oss, åtminstone i detta speciella fall, en glad nyhet, men det hela gav intryck av en icke förtroendeingivande lättvindighet.

De finska deputerade voro inlogerade hos privata familjer, emedan hotellerna voro överfulla. Grotenfelt, Lille och jag logerade i herr Krooks för tillfället lediga våning. Till middagen voro vi bjudna till familjen Palmgren, bosatt i svenska kyrkans hus.

Den följande dagen voro de flesta av oss ganska lediga. Några av juristerna samt Danielson-Kalmari och Setälä sammanträdde å statssekretariatet för att, i samråd med Protopopoff och den nye generalguvernören Stachowitsch, giva manifestet definitiv formulering, kollationera översättningarna m. m. Detta räckte från morgonen ända till eftermiddagen. En liten episod inträffade innan sammanträdet började. Detta skulle ega rum i ministerstatssekreterareadjointens rum på nedra botten. Därförinnan hade emellertid adjointen Platon Ivanoff infunnit sig därstädes, reglat dörren och medtagit nyckeln samt begivit sig upp till general Markoff, som tidigare varit häktad, men fått återvända till sitt hem och där hölls internerad. Då Protopopoff infann sig och erfor detta, blev han rasande, men det lyckades slutligen friherre Th. Bruun att, efter mycken övertalning, erhålla nyckeln. Markoff sades vara ganska resignerad, men Ivanoff var i hög grad förbittrad.

På f. m. gjorde jag med Lille en promenad ute i staden och vi besågo särskilt det förstörda justitiepalatset samt fängelset vid Spalernaja, där så många finnar suttit inspärrade och nu oväntat blivit frigivna. Den förra byggnaden, ett ståtligt hus av betydlig omfattning, hade totalt demolerats, från källaren till vinden. Endast murarna återstodo och fönstren voro svarta hål. Spalernaja var mindre förstört. En del fönster voro ännu kvar, men också här hade elden härjat. Gatan utanför var fylld med halvbrända papper och böcker, inmängda i snön. Här fick man det starkaste intrycket av det länge undertryckta hatets vilda framfart.

Vårt huvudintresse var riktat på manifestets godkännande. Utan detta ville vi icke gärna återvända hem.

Föredragningen, som ålåg Protopopoff, skulle ske mellan kl. 5-6, men det kom bud, att den tagit uppskov till kl. 1/2 9. Kl. 8 voro vi av finska kolonien i Petersburg bjudna på middag till Grand Hotel. Det var första dagen restaurangerna voro öppna efter revolutionen. Där voro samlade cirka 100 personer, och inbjudna voro även den nye generalguvernören samt Protopopoff och den andre adjointen hos kommissarien för de finska ärendena, esten doktor Ramott, samt Korff. Stachowitsch har ett ståtligt och vackert utseende, men torde vara mera tränad i ett bekvämt liv än i arbete. Han sade sig föga känna till finska angelägenheter men vara övertygad om, att vi skulle sköta oss själva. Flere tal höllos, bl. a. av Stachowitsch på franska, men manifestet hördes icke av. Ett telefonbud kom från Protopopoff med förfrågan om det skulle möta hinder, att manifestet skulle publiceras även genom ryska senaten. Det svarades naturligtvis, att detta helt och hållet var en den ryska regeringens angelägenhet. Tiden led emellertid. Kl. 1/2 12 skulle vårt extra tåg avgå. Per telefon ficks tiden uppskjuten till kl. 1. Först vid 1/2 11-tiden kom Protopopoff. Han sträckte teatraliskt det underskrivna manifestet i höjden under handklappningar och jubel. Manifestet upplöstes på tre språk, varefter Vårt land spontant avsjöngs. Tal i anledning av den betydelsefulla tilldragelsen höllos av Danielson-Kalmari på finska, av Lille på svenska. Stämningen var hög, men vi måste bryta upp för färd till bangården.

Våra landsmän i Petrograd hade icke lyckats skaffa andra åkdon än vanliga arbetsslädar. På dem satte sig de deputerade i broderlig endräkt och så bar det av genom Petersburgs gator. Det passade väl till situationen. Jag fick dock icke pröva detta fortskaffningsmedel, emedan jag inbjöds att jämte Korff färdas i Protopopoffs bil. Därunder fick jag av den sistnämnde höra rätt mycket av intresse, både i avseende å manifestet och annat. Undertecknandet hade icke gått alldeles glatt. Man hade varit tveksam i fråga om att skriva under ett så viktigt dokument utan närmare prövning. Men Protopopoff hade framhållit, huru brådskande saken var: Finland väntade; om manifestet ej komme i morgon, bleve landet oroligt; han måste föra det dit i afton; lokomotivet stod färdigt o. s. v. Det vore, hade han försäkrat, noga granskat till punkt och pricka. Miljukoff sade sig hava läst igenom det och funnit det "moderat" samt yrkat på dess undertecknande. Sju av de åtta närvarande skrevo under. En, rikskontrollören Godnjew, vägrade, emedan han icke var övertygad om regeringens fulla befogenhet i avseende å allt, som genom manifestet slogs fast. Så blev detta märkliga papper stadfäst. - Protopopoff ansåg, att den nuvarande regeringen måste arbeta med febril hastighet, emedan läget ännu vore osäkert och man icke visste, huru bladet kunde vändas. Han ansåg stor fara hota för en förskjutning av makten mot arbetarhållet. Deras ideologer - Tscheidse i spetsen - arbetade ivrigt, och ett störtande av den nuvarande regeringen, innan nationalförsamlingen sammankallats, vore icke uteslutet. Och sedan skulle reaktionen komma, visserligen icke den gamla - dess system ansåg han definitivt störtat -- men dock reaktion. "Den svarta systern", sade han, "går alltid bakom den röda, och avståndet dem emellan är icke långt. I lyckligaste fall gick Ryssland en bourgeois-republik till möte. Men böndernas ståndpunkt vore ännu icke klar."

Kl. inemot 2 på natten avgick tåget och resan förlöpte utan äventyr. Vid 12-tiden kommo vi till Helsingfors. På senatshuset, universitetet, ständerhuset m. fl. svajade den röda lejonflaggan. Man greps av känslan, att en ny tid åter randades för vårt folk, och dock var glädjen hos mången bland oss långtifrån hel och ogrumlad.

Det är, så synes det mig, en annan frihet vi behöva än den den ryska svabådan kan giva oss. Den måste bygga på säker germansk grund och icke vara avhängig av slaviskt känslosvall.

Helsingfors i slutet av mars 1917.


Ett kapitel ur "Från händelserika år I-II", Helsingfors1920, en memoar av Edv(ard Immanuel) Hjelt (1855-1921), professor i kemi, statsråd, senator, rektor och kansler vid Helsingfors Universitet.

Tillbaka till innehållsförteckning.