Finland av Friedr. Rühs. 1827. Nyland-Tavastland-Savolax.

IV.

Nyland.

Detta landskap sträcker sig långs Finska viken, till hvilken det gränsar i söder; i norr stöter Nyland till Tavastland, i vester till det Egentliga Finland och i öster skiljes det genom Kymmene-elfven från Wiborgs län. Det är ifrån öster till vester ungefär 25 mil långt; bredden ifrån norr till söder är ganska olika, ifrån 4 till 8 mil, areala innehållet utgör 92 kvadrat-mil. Af de första nybyggarne blef landet kalladt Nyland, och Finnarne översatte detta namn med Uusimaa. Landet har flere små landtsjöar och floder. På östra sidan flyter K y m m e n e (af det Finska Kymi , genit. Kymen, en häftig ström), som för Päijäne-vattnen ut i hafvet. I Pyttis socken vid Wedenjakama (vattendelningen) skiljer den sig i 2:ne hufvudgrenar, hvilka omsluta den så kallade Pyttis-ön. Den vestra armen utgjorde fordom riksgränsen emellan Sverige och Ryssland. Marken är ojemn, men fruktbar; i nyare tider mycket uppodlad. Invånarne afyttra ett ansenligt sädesförråd; humleplanteringen är betydlig; landet har goda ängar och betesmarker; fiskrika sjöar och strömmar, och högre upp goda skogar, hvilka på sjösidan dock redan äro mycket medtagne. Tjära brännes till eget behof; utförseln deraf är ringa. Vid Helsingfors börjar den stora kalksträckan, som går ända in i det Egentliga Finland. Man finner skiffer, äfven jern och koppar. Invånarne lefva hufvudsakligen af åkerbruk, boskapsskötsel och af strömmingsfisket i skären. Bönderna i trakterna vid kusten, drifva en ansenlig handel med sina produkter, hvilka de sjelfve öfverföra till Stockholm, samt de Estländska orterna. Nyländningarne, isynnerhet nära vid kusten, hafva mera böjelse för bekvämlighet och yppighet; men ehuru de stå efter sina landsmän i det Egentliga Finland och södra Österbotten uti industri, öfverträffa de dem dock genom insigt i jordbruket.

1. K y m m e n e   H ä r a d.

1). A n j a l a,  en sätesgård vid Kymmene i Elimä församling, bekant genom förbundet uti Augusti 1788.

2). W e r e l ä,  en by vid Kymmene, i samma socken, der freden den 14 Aug. 1790 slöts mellan Sverige och Ryssland.

3). S t r ö m f o r s,  ett jernbruk i Pyttis kapell, vid Kymmene-elf, 2 mil från Lovisa, med 690 skeppund privilegieradt stångjerns-smide, 1 stångjerns-hammare, 2 stångjerns-härdar och 1 knipsmedja. Vid  S t r ö m f o r s  samt  A b b o r f o r s   idkas, i Kymmene-elf, ett betydligt lax-, sik- och ålfiske.

4). F o r s b y,  ett jernbruk i Perno socken, mellan Lovisa och Borgå, hvilket har 690 skeppund privilegieradt stångjerns-smide, 1 stångjerns-hammare, 2 stångjerns-härdar och 1 knipsmedja.

5). L o v i s a,  fordom Degerby, en stapelstad, hvilken anlades 1745; år 1752 erhöll den, till då varande drottningens ära, sitt nya namn  L o v i s a.  Den han 10 hufvud- och 26 tvärgator och 325 hus. 1820 utgjorde invånarne 2150 personer. De nära sig af handel och handtverk. Saltet är den förnämsta importvaran. Hamnen har lös botten och är så grund, att större fartyg endast på 1/2 mil kunna nalkas stadsbryggan: den är utomdess full af klippor och stenar, hvilka göra farvattnet ganska farligt; till sjöfararnes tjenst är en fyrbåk anlagd. En mil ifrån Lovisa ligger, på en ö i hafvet, fästningen   S v a r t h o l m,  hvilken skyddar inloppet till hamnen.

6). B o r g å  (Borgoa), på Finska Porwon Kaupunki, en stapelstad, med frihet att handla på Östersjö-hamnarne, 24 mil från Åbo, en af de äldsta städer i Finland. Efter en högst osäker uppgift skuIle staden vara anlagd år 1346; men sannolikast härleder den sig från början af 15:e århundradet*), och synes hafva småningom uppstått. Dess äldsta privilegier äro af år 1546. Straxt invid densamma finnas lemningar af en gammal skans med jordvallar, m. m. hvilken troligen gifvit namn först åt den förbiflytande ån och sedan åt sjelfva staden   (B o r g å).   Platsen der dessa fornlemningar qvarstå, kallas   B o r g b a c k e n,   och ett af Borgå sockens kapeller heter   Bo r g n ä s. Staden har 271 hustomter; domkyrkan är en gammal stenbyggnad: bredvid densamma är en Finsk Kyrka af träd. År 1820 hade Borgå omkring 2250 invånare. Dessa drifva handel med viktualier och linneväf, isynnerhet på Stockholm. Väfveriet har utbredt sig äfven till de närgränsande byarne; hvarest dels väfvare hafva nedsatt sig, dels bönderna sjelfva väfva sitt lärft**). Staden har en tobaks-, tvenne klädes- och en segelduksfabrik samt ett sockerbruk. Borgå är säte för en biskop och ett gymnasium med 6 lektorer, en gymnasii adjunkt, en lärare i Ryska språket och en sånglärare. Inloppet är nästan alldeles utgrundadt, och hamnen   H a m m a r s   ligger 1/2 mil från staden.
*) H. G. Porthan, Dissert. Acad. H i s t o r i a m   B o r g o a e   u r b i s   N y l a n d i a e   l e v i t e r   a   d u m b r a n s; P. I. II. Aboæ 1794, 1795; s. 21, 23.
**) F i n s k a   H u s h å l l n i n g s-S ä l l s k a p e t s   D a g b o k, & 1803; s. 187.

2. B o r g å   H ä r a d.

7). H e l s i n g f o r s   (Helsingforsia), på Finska Helsingin Kaupunki, landets hufvudstad och säte för högsta styrelsen, är en stapelstad, 21 1/2 mil från Åbo, i en ganska fruktbar trakt. Den blef år 1669 försedd med privilegier. Sedan staden år 1809 till största delen nedbrann, har den blifvit åter uppbyggd, efter alldeles ny plan och med stora tillskott af allmänna medel. Staden har ett antal sköna byggnader, isynnerhet det praktfulla senatshuset, samt en kasern för Finska Undervisnings Bataljonen. En   N y b y g n a d s   K o m m i t é e   har uppsigt öfver stadens återställande; men den hufvudsakliga förtjensten för de smakfulla bygnaderna tillhör en snillrik arkitekt, hvilken, ditkallad från Petersburg, lemnar planen till dem. Folkmängden uppgick år 1820 till något öfver 7000 personer. Manufakturerna äro af ingen betydenhet. I nejden häromkring planteras temligen mycket tobak; äfven finner man goda tegelbruk. Hamnen är djup, säker och rymlig, och beskyddas af Sveaborg; det korta inloppet i Finska viken, gifver den företräde framför många andra, vid dessa vatten belägna sjöplatser. - Nyligen är ett offentligt Bibliothek härstädes inrättadt.

8). S v e a b o r g,   en förträfflig fästning, 1/2 mil i sydvest från Helsingfors, på sju holmar, hvilka fordom kallades Vargskären. Den är förnämsta vapenplatsen för Finland. 1)  V a r g ö n,   hufvudfästningen; här befinnes kommendantshuset, högvakten och flere magasiner, alla af sten och till större delen med bomfria hvalf. Midt på slottsplatsen finnes ett monument upprest till grefve   E h r e n s v ä r d s   ära, hvilken ligger begrafven under densamma; efter hans plan och under hans ledning börjades anläggningen af Sveaborg år 1749. I fästningsverken äro 2 skeppsdockor, dels sprängda i klipporna, dels inneslutna genom fördämningar; den mindre eller galérdockan är 652 fot lång, 200 fot bred och 12 fot djup: för skärgårdsfartyg; en större är bestämd till krigsskeppens reparation. 2)   S t o r a   Ö s t e r-S v a r t ö,   en stor, med fästningsverk omgifven holme, hvarest alla inrättningar, varf, magasiner, m. m. för skärgårds-flottan befinnas. Emellan denna och Vargön är den befästade hamnen för nämnde flotta. 3)  G u s t a f s v ä r d,   en stark fästning på en liten ö närmast inloppet från hafvet. Genom ett smalt djupt sund, som för till hamnen för Helsingfors, skiljes den från Båkholmen; med Vargön är den förenad genom en brygga och har öfverflöd på förträffligt vatten. 4-7)   L i l l a   Ö s t e r-S v a r t ö,   V e s t e r-S v a r t ö,   L å n g ö r n,   och   B å k h o l m e n   äro etablissement för garnisonen; här äro kronbageriet och magasinerna, o. s. v. inrättade; dessa öar äro icke förenade. På Sveaborg bo åtskilliga köpmän, handtverkare, o. s. v., hvilka höra till Helsingfors borgerskap. År 1820 steg folkmängden, oberäknad garnisonen, till 700 personer.

9). S i l l b ö l e,   en jerngrufva belägen inom Helsing socken, 1 1/2 mil från Helsingfors stad; har god tillgång på en ganska rik jernmalm.

10). M a r i æ f o r s,   jernbruk, i Thusby socken, med 690 skeppunds privilegieradt stångjerns-smide, 1 stångjerns-hammare, 2 stångjerns-härdar och en knipsmedja.

11). I   S i b b o   socken finnes ett glasbruk anlagdt.

12). L i n d n ä s,   klädes fabrik uti Mentselä socken, hvilken ligger inom Nyland, ehuru den numera är förd till öfre Hollola härad i Tavastland.

3. R a s e b o r g s   ö s t r a   H ä r a d.

13). H ö g f o r s,   inom Pyhäjärwi kapell af Wichtis socken, ett jernbruk, det första som blifvit grundadt å Finsk bergmalm. Den brytes å Tuorila bys ägor, 3/4 mil från masugnen, samt lemnar ett ganska godt jern.

14). O j a m o   jerngrufva i Lojo socken af utmärkt god art.

4. R a s e b o r g s   v e s t r a   H ä r a d.

15). E k n ä s   (Quercuum Peninsula), en liten sjöstad med handelsfrihet på Östersjöstäderna; den ligger ganska angenämt på en fordom med ek beväxt udde vid en sjö, 14 mil från Åbo. År 1820 beräknades invånarnes antal till något öfver 1200 personer. De drifva handel isynnerhet på Tyska orter. Skeppsfarten är deras förnämsta näringsgren. Den här varande humlan, hvilken hufvudsakligen planteras på stadsjorden, är berömd för sin godhet. Få fabriker finnas: likväl spinna och förfärdiga invånarne linne- och ylleväfnader, äfvensom segelduk.

16). F a g e r v i k,   uti Ingo socken, ett af de förnämsta jernbruk i Finlands, med 750 skeppund privilegieradt stångjerns-smide, 1 masugn, 2 stångjerns-hamrar, 3 stångjerns-härdar, och 1 knipsmedja. Den ena stångjernshammaren begagnas tillika till stål-, plåt- och blecksmide.

17). O r i j ä r w i,   en koppargrufva i Kisko socken, ungefär 4 mil i norr från Eknäs. Grufvan upptogs år 1760; och sysselsätter dagligen 120 personer utom barn. Årligen tillverkas, af derifrån tagen malm, vid Koskis och Kärkelä smälthyttor tillsammantagne, 300-340 skeppund råkoppar.

18). K ä r k e l ä,   i Karislojo socken, en hytta med tvenne smältugnar.

19). F i s c h a r s,   i Pojo socken, ett jernbruk, med 460 skeppund privilegieradt stångjerns-smide, 1 stångjerns-hammare och 2 stångjerns-härdar. Äfven finnes här ett garverk för den af Orijärwi malm, vid Koskis och Kärkelä hyttor, tillverkade råkoppar, samt en hammare för alla slags kopparblecks utsmidning. Under detta bruk, hvilket äfven har privilegier på en kniphammare, hör ett vid Antskog inrättadt stampoch slamverk, att ur den fattigare stuffen af skilja egentlig malm.

20). B i l l n ä s,   ett jernbruk i ofvannämnde socken, med 690 skeppund privilegieradt stångjerns-smide, 1 stångjerns-hammare, 2 stängjerns-härdar och knipsmedja.

21). S v a r t å   jernbruk i Karis socken, med 400 skeppund privilegieradt stångjerns-smide, 1 stångjerns-hammare, 2 stångjerns-hävdar och 1 knipsmedja.

22). S k o g b y,   en masugn, belägen i Tenala socken.

23). De Nyländska kusterna hafva många inskärningar och äro öfver allt beströdda med klippor och öar, af hvilka en del äro bebodda och af temligt omfång. Farvattnet är ganska farligt: på flere ställen äro fyrbåkar uppreste. Man finner, åtskilliga hamnar och tullar.  P e l l i n g e,  en stor ö vid inloppet till Borgå;   P o r k a l a u d d e,   en mycket framskjutande landtunga;   B a r e s u n d,   framför Ingo socken;  H a n g ö u d d,   under 59° 48' 35" den yttersta vestra landtspetsen vid inloppet till Finska viken, hvilken begränsas, af en mängd snå klippor. Här är en förträfflig hamn med en fyrbåk. Sedan 1788 års krig finnes derstädes ett litet fäste, med en garnison.

V.

Tavastland.

Denna provins kallas af Finnarne Häme och Hämeenmaa , och invånarne Hämäläiset (sing . Hämäläinen); gränsar i öster till Gamla Finland och Savolax, i söder till Nyland, i vester till det Egentliga Finland och i norr till Österbotten, är ungefär 30 mil långt, 20 mil bredt, och dess areala innehåll utgör ungefär 313 qvadrat-mil. De Tavastländska vattudragen äro redan förut beskrifna. Den öfre eller norra delen af landet, isynnerhet omkring Päijäne, är ganska hög och bergig; men den nedre jemn och flack. Här finnas åtskilliga kalkbrott, och skiffergången i det Egentliga Finland sträcker sig ända in i Tavastland. I Kalvola socken huggas goda slipstenar. Malmgångar hafva ännu icke blifvit upptäckte och bearbetade. Landet är ganska fruktbart. Så dåligt åkerbruket också drifves, så skördas dock så mycken säd, som invånarne behöfva, och de kunna dessutom afsätta ett ansenligt öfverskott. Till linodling är jordmånen ganska god, och mången bonde afyttrar deraf årligen 30 a 50 lpd. och derutöfver. Man finner i norra delen och omkring Päijäne herrliga skogar; men i det inre af landet och långs nyländska sidan hafva de redan mycket aftagit. Betesmarken är god, och boskapsskötseln hör till de hufvudsakligaste näringsgrenar. På vildbråd och fisk är öfverflöd; isynnerhet i Hollola socken fiskas en utmärkt god braxen, ofta i stor mängd. Produkterna äro råg, korn, ärter, bönor, lin, hampa, garn, väf, humla, kött, smör, allehanda torkad och salt fisk, fjäderfä, tjära, bräder, ved, kalk, pelsverk, o. s. v., och afsättas dels i Åbo, dels i de Nyländska städerna. Bönderna äro öfverhufvud välmående.

1. Ö f r e   S ä ä k s m ä k i   H ä r a d.
2. N e d r e   S ä ä k s m ä k i   H ä r a d.

1). Å v i k,   ett ganska ansenligt glasbruk i Somero socken. Årligen fabriceras en stor mängd glas, isynnerhet fensterglas, och afyttras dels i landet, dels försändes det öfver Åbo till Stockholm och flere andra Svenska orter.

2). N o t s j ö,   ett glasbruk i Urdiala socken.

3). J o k k i s,   en stor sätesgård i Tammela socken, med manufactur anläggningar, och ett jernbruk. Detta har 900 skeppunds årligt stångjerns-smide, 1 stångjerns-hammare och 2 stångjerns-härdar.

3. Ö f r e   H o l l o l a   H ä r a d.
4. N e d r e   H o l l o l a   H ä r a d.

4). T a v a s t e h u s   (Tavastburgum) på Finska Hämeenlinna, 16 3/4 mil från Åbo, ligger ganska behagligt vid en sjö. Staden är anlagd 1650 och försedd med privilegier. För att vinna mera utrymme för fästningsverken, förlades staden 1778 till ett annat ställe, 2,000 alnar i söder från slottet, och är ganska vackert och regelbundet uppbygd. Husen äro väl blott af träd, men nästan alla 2 våningar höga: gatorna raka och breda. Kyrkan en rotunda, med bänkarne i form af amfiteater, ligger på en höjd vid torget. År 1820 utgjorde invånarne öfver 2,000 personer. För handel ligger staden ganska beqvämt, emedan från flere orter produkterna kunna föras dit sjövägen. Årligen hållas 2 ansenliga frimarknader. För öfrigt idka borgarena flerehanda handtverkerier. S l o t t e t,   det egentliga   T a v a s t e b o r g,   i förra tider   K r o n o b o r g,   ligger bredvid staden, och är anlagdt af   B i r g e r   J a r l.

5). På Terwakoski, i Janakkala socken, är ett pappersbruk nyligen inrättadt.

5. S a v o l a x   ö f r e d e l s   H ä r a d (till en del).

6). S y s m ä,   en socken, hvilken i Sept. håller en insenlig marknad, der isynnerhet mycken boskap afyttras.

7). M ä n d y h a r j u,   en socken hvilken dels ligger Savolax, dels i Tavastland, dels inom Gamla Finland. Fordom voro invånarne beryktade för sin vildhet.

8). H e i n o l a,   en köping mellan 2:ne sjöar, har sedan 1778 varit säte för landshöfdingen öfver Heinola län. Staden är regelbundet anlagd, har ett torg, 4 långa gator och 6 tvärgränder, hvar och en 25 alnar bred, och redan flere offentliga bygnader. Invånarne, hvilka 1820 räknades till 663 personer äro berättigade att idka handtverk och öfriga stadsnäringar, utan att inskränkas af skrå-ordningar och de i afseende på landthandeln utkomne författningar.

VI.

Savolax.

Landskapet benämnes på Finska Sawo eller Savonmaa*), och räknades i äldre tider under Karelen. Det gränsar i norr till Österbotten, i öster till Gamla Finland och Karelen, i vester till Tavastland; är 28 mil långt, 15 à 16 mil bredt, och dess areala innehåll utgör 270 qvadratmil. Landet är alldeles uppfyllt med sjöar, hvilka äro beströdda med en mängd, till någon del stora öar, och lätta mycket den inre gemenskapen. De förnämsta vattudragen äro redan förut beskrifna. Landet består helt och hållet af mer och mindre höga, dels enskildta, dels sammanhängande berg och höjder, hvilka följa landets sluttning från nordvest till sydost: mellan dem ligga en mängd moraser, kärv och sjöar: dock felas det icke trakter, som kunna med fördel uppodlas. Den södra delen, eller nedre Savolax, är jämnare än den norra, isynnerhet omkring de stora sjöarne,vid hvilkas stränder också nästan alla kyrkor äro belägna; den norra deremot innehåller blott trånga dalar mellan branta och höga, till större delen kala berg. I mineralriket finner man stora och små bergkristaller, qvarn- slip- täjl- och ställstenar. Jordmånen består hufvudsakligen af grof sand eller sten; men är dock betäckt med svartmylla, och bördig när den sköttes och arbetas väl. Åkrarne äro ganska små. Åkerbruket, isynnerhet svedje, är invånarnes hufvudyrke; man sår råg, korn, bohvete, ärter och bönor, rofvor, samt numera äfven något lin och hampa, hvilka förarbetas till vanliga kläder. Humla planteras obetydligt; men potates-odlingen har mycket tilltagit: tobak planteras mycket, till egen förbrukning. Österbotten och äfven Tavastland erhålla ett ansenligt förråd af säd från Savolax. Genom allmänningarnes upphäfvande och ett nytt beskattningssätt, hotas jordbrukaren i Savolax och isynnerhet i Karelen med en säker undergång. Man hade följt den grundsatsen, att här tilldela föga mera jord på mantalet än i de norra kustländerna. Invånarne, som till sitt svedjebruk behöfva ofantliga landsträckor, förleddes häraf att vid skattläggningen öka sina mantal i förhållande till de svedjemarker de erhöllo. Efter vissa beviljade frihetsår, skulle utskylderna utgå efter denya mantalen; och då många hemman nu börja gå i skatt, finner man att den åtagna tungan öfverstiger krafterna, emedan den är beräknad efter en jord, hvilken, såsom numera afsvedjad, ej lemnar något bidrag till utskyldernas betalande. Ängarne äro, isynnerhet i södra delen, icke tillräckliga; eljest är betet godt, och i norra delen finnas bönder, som hafva en ansenlig ladugård. Hästarne fodras med säd och äro ganska starka. Skogarne hafva genom svedje blifvit mycket medtagne, och på många ställen förspörjer man redan skogsbrist. Tjärubränningen har af felande afsättning mycket aftagit. Invånarne sysselsätta sig äfven med fiskfångst (dock blott till eget behof, icke till försäljning) och med jagt. Jägarne i norra socknarne äro mycket vanda att löpa på snöskidor; bruket af spjut och båge aftager, och bössor hafva blifvit allmänna. Savolaxarne måste för afsättningen af sina produkter resa till ganska aflägsna städer i Österbotten, Nyland och Gamla Finland.
*) Man har uppgjort många gissningar om ursprunget till detta nämn (Se: Porthan,   C h r o n i c o n   E p i s c o p o r u m,   s. 232 not. 107), äfvensom man antagit, att landskapet fått benämning efter St. Mickels socken hvilken i äldsta tider kallades   S a v o l a x,   så länge den var den enda kristna församling inom dessa nordliga orter. Men troligast bör man söka namnets härledning ännu längre tillbaka; emedan gamla Ryska krönikor omtala Savolotschier, såsom en Finsk folkstam.

Savolax innehåller 4 härad, af hvilka de begge första höra till K u o p i o, debegge sednare till K y m m e n e g å r d s län.

1. Ö f r e   S a v o l a x   H ä r a d.

1). S a l a h m e,   uti Idensalmi socken, ett blästerverk af större inrättning, med rik tillgång på sjömalm, hvilken lemnar gott jern.

2). P a l o i s,   en by inom nyssnämnde församling, hvars ägor af Ryska regeringen blifvit inköpte, till anläggande af en fästning. En obetydlig trupp har der länge blifvit hållen, samt några linjer utstakade; men sjelfva fästningsarbetet är ännu icke påbegynt.

3). S t r ö m s d a l,   i Nilsiä socken, 5 mil nordost från Kuopio, ett stångjernsbruk anlaget 1746 samt grundadt på sjö- och myrmalm, med 100 skeppund privilegieradt stångjerns-smide, 1 masugn, 1 stångjerns- hammare och 1 stångjerns-härd. Orten har stora naturliga förmoner; men det felas verksamhet, förlag och afsättning, för att fullkomligen begagna dem.

4). K u o p i o,   62° 53' 43" l. och 45° 10' öster från Ferrö, på en halfö vid den stora Kallawesi sjön. Denna stad blef anlagd 1776, men erhöll sina privilegier först den 14 Mars 1782; den henne på 20 år beviljade afgiftsfriheten blef år 1802 förlängd på ännu 10 år. Borgarena äga rätt att drifva hvilken handel och näring som helst, utan att vara underkastade några handels- och skråordningar. Redan tidigt strömmade invånare hit tillsammans från omkringliggande trakter för handelns skull. År 1820 hade Kuopio 1330 invånare, hvilka föda sig med åkerbruk och handtverkerier. Staden är sätet för länets höfding.

2. N e d r e   S a v o l a x   H ä r a d.

5). W a r k a u s,   en ström i Leppäwirta socken, hvarest nyligen ett jernbruk å sjömalm är anlagdt, med 450 skeppunds privilegieradt stångjerns-smide, 1 masugn, 1 stångjerns-hammare samt 1 stångjerns-härd. - En klädesfabrik skall derstädes äfven vara under anläggning.

6). H a a p a n i e m i,   61° 5' 41", vid Haapawesi fjärd, i Randasalmi socken, hvarest år 1781 en kadett-skola inrättades; men sedan dertill hörande byggnader år 1818 nedbrunno, har skolan blifvit flyttad till Fredrikshamn.

(Med detta härad äro numera några socknar af Gamla Finland förenade).

3. S a v o l a x   Ö f r e d e l s   H ä r a d.

7). P u m a l a s u n d,   ett under de förra krigen med Ryssland ryktbart pass vid den fordna riksgränsen.

8). C h r i s t i n a.   Nära vid kyrkan af samma namn ser man ännu ruinerna af ett utaf grefve Brahe år 1640 uppfördt slott,   B r a h e l i n n a.

4. S a v o l a x   N e d r e d e l s   H ä r a d.

(Hit höra äfven åtskilliga socknar af Tavastland).

9). P o r o s a l m i,   3/4 mil i söder från kyrkan, ett sund hvilket blifvit ryktbart genom det mannamod hvarmed Svenskarne år 1789 försvarade detsamma, emot en öfverlägsen fiendtlig styrka.

Till sidans början.

Till innehållsförteckning.